Senaste inläggen

Av Johanna - 27 december 2017 00:52

Jag har nog hittat en av de bättre läkarna som går att få tag på (är dock privat), dosen av Concerta skulle höjas om sju dagar om allt känns bra vid utvärdering så idag ringde dr för det har gått sju dagar idag, det är service!

Måste säga att jag tror att jag känner av effekt av medicinen, jag är mkt mer lättstartad på morgonen/fm än tidigare och har återfått en viss glädje att göra vissa saker. Blir mkt trött fortfarande för jag vet inte vad lagom aktivitet är ännu - när jag väl känner lite energi då kör jag rakt in i kaklet och kraschar så jag märker att jag måste försöka lära känna min kropp på nytt, vad som är lagom och vilken struktur som är passande för mig.

Det som är jobbigt sedan medicinstart för ca en månad sedan är att jag drömmer mkt kaosdrömmar, ex jag och Maken skiljer oss, jag tappar bort barn eller djur, huset brinner osv enligt läkaren är det inget konstigt. Kroppen är inte van att sova (har inte sovit så här bra på flera år, använder fortfarande både lång och kortverkande sömnmediciner) så den fungerar inte riktigt när den går ner i djupsömn, det kommer bli bättre med tiden... hoppas jag för nu är jag lika trött om inte tröttare efter sömn fast på ett annat vis.

Jag har fortfarande svårt att acceptera att Landstingssjukvården har förnekat mig rätten till rätt diagnos så länge, möjligheten att hitta en rytm, mig själv istället gör att pula i mig en massa mediciner för åkommor som egentligen inte finns eller som är sekundär problem. Måste jobba med mig själv att inte fastna i denna bitterhetskänsla och älta att jag ?förlorat? flera år som feldiagnostiserad utan istället försöka börja leva här och nu, ett steg i taget..,

ANNONS
Av Johanna - 26 december 2017 09:42

Som de flesta vet så är jag inget fan av vintern alls men det går inte att fascineras av de magiska snö landskapen man kan mötas av.

Idag på morgonpromenaden med hundarna är allt tyst, vitt och det snöar ymnigt, plötsligt reser skogens konung sig bara ett tiotal meter ifrån mig. Han hinner iväg en bra bit innan jag kallat in hundar och fått upp kameran, vi står och tittar på varandra ett bra tag innan han vänder om och går in bland de vita granarna.

Det är fantastiskt med dessa möten i orörd natur...

ANNONS
Av Johanna - 26 december 2017 02:04

Har ett litet juluppehåll nu i träningen. Fet har gått superbra att träna från aug till mitten av nov då hände nåt, jag vart jättetrött, yr och orkeslös. Kan säker bero på många saker men jag blir så frustrerad när jag inte orkar det jag vill. Sedan är min kropp så jäkla känslig, direkt jag minskar på träningen så går jag upp i vikt och det är en mkt känslig punkt för mig. Är verkligen livrädd att börja lägga på mig ett kilo här och ett där så är man tillbaka på tresiffrigt i slutändan och mår skit.

Ska ta det lugnt till efter nyår sedan blir det att skärpa till sig och fokusera på träning, boxningen får mig att må bra därför är det värt att lägga all fokus på den.

Lite skillnad från första året på PGB (Pink Glove Boxing, teknik boxning för tjejer) till nu när jag har tränat 2 år thaiboxning och tappat nästan 30 kg mellan start och nu. Älskar att känna mig stark och smidig för att jag alltid fått lov att kämpa mig till varenda liten cm av idrottsframgångar. Har alltid vart stor och överviktig oavsett hur mkt jag tränat därför tar jag det så oerhört hårt när jag lägger på mig nåt kilo, är verkligen rädd att falla tillbaka i gamla ovanor och tappa kontrollen över vikt och träning.

Andra terminen på PGB

Av Johanna - 26 december 2017 01:30

Äntligen för snart en månad sedan vart utredningen klar och resultatet var - solklart fall av ADHD! Jag är snart 41 år och har väntat så länge på denna utredning, det ska tilläggas att jag till slut valde att göra den privat annars skulle jag minst få vänta 18 månader till innan första bedömning hos Öppenvårdspsykiatrin. Det menas alltså att de ska bedöma om jag skall gå visare för utredning så om det skulle ha beslutats för vidare utredning så skulle jag få vänta 18 månader till (fast man har rätt till valfrihetsremiss).

Jag har börjat med Concerta och är uppe i 54 mgbom dagen och nu börjar jag känna en förändring, svårt att förklara och även svårt att hantera den nya känslan i kroppen även om det känns helt rätt. Jag är bara inte van att känna mig ?pigg? och ha lust att höra saker. Samtidigt så har jag svårt att göra något lagomt just nu. Känner mig inspirerad att göra saker men glömmer bort att jag fortfarande ligger back i energi så jag kör slut på mig totalt och det blir inge bra. Det tar nig ett tag att lära känna sig själv och hitta det där lagom...

Samtidigt som jag är då glad att det äntligen är klart och att jag hade rätt, det som jag misstänkt i 15-20 år... men jag har oxå en känsla av bitterhet, tänk om jag hade sluppit vänta i 20 år på rätt diagnos, sluppit alla andra mediciner av olika slag som psykiatrin försökt trycka i mig trots att jag sagt att de inte hjälper mig. Känns som jag tappat flera år av mitt liv som jag kunde ha gjort nåt mkt bättre av än att hela tiden kämpa med mina inre demoner...

Av Johanna - 19 november 2017 03:18

Min lilla prins har faktiskt bestämt sig att börja växa lite igen till allas förtjusning. Han har vart så liten och nätt jämt och verkade stanna på att bli liten c ponny. Jag vet att de växer längre än bara ett år men han stannade verkligen av helt men nu är han lika hög som sin mamma på 139 cm så nu bara håller vi tummarna att han fortsätter ända till pappans stl på 155 cm i mankhöjd.

Annars har vi tagit det väldigt lugnt och han har just fått växa till sig. Vi har precis börjat träna med träns och tömkörning men så blev det IS överallt och utan brodd så slår han Bambi med hästlängder. Måste fundera om han redan ska få skor eller hur jag ska göra i vinter... blir det isigt sim förra vintern då kommer jag inte kunna jobba honom överhuvudtaget ??

Av Johanna - 19 november 2017 03:05

26/7-17 förlorade jag och Blå kampen mot hans mystiska sjukdom, kl 15:30 fick han gå över Regnbågsbron mot Ina, Peter, Blossom, Charlie, Snärtan, Gylla och Rondo som gnäggande väntade på honom.

Han fick somna in så han inte behövde lida mer. Ett lätt men ändå extremt svårt beslut. Hela mitt väsen skrek att vi skulle försöka ett tag till, pröva ett penicillin till men mitt förnuft tog överhand och det är vår plikt som djurägare att se när stunden är kommen.

Tack Blå Åskhök för de korta men rika sex månader vi fick tillsammans. Sista veckans skapade band, kommer för alltid lämna ett hovavtryck i mitt hjärta. Sov gott älskade vän ??

För Er som är intresserade av det lite mer medicinska kan fortsätta att läsa här:

Tisdag kväll skickades vi hem från Strömsholm eller ja jag fick ett val, endera skulle han stå där och behandlas med penicillin i 10 dagar á 5000kr plus moms/dygn eller så kunde jag ta hem honom om behandla honom hemma. De ansåg pga att febern minskat och han åt tillfredställande så kunde han åka hem. Proverna de tagit visade inget speciellt förutom en infektion och det skulle penicillinet avhjälpa. Blå är fortfarande hängig men de tycker att jag kan ha lite is i magen så penicillinet hinner göra sitt. Jag känner mig osäker och avfärdad.

Sagt och gjort, vi åkte hem tisdag em.

Väl hemma var han piggare än de sista dagarna så han fick gå ute ett tag. När han kom in var han rätt loj igen men tänkte att det berodde på transporten hem och att det blivit mkt för honom.

Onsdag morgon när jag kom ut var han jättehängig, han hade inte ätit och druckit och febern hade stigit över 39 grader igen.

Här händer nästa tråkiga med Strömsholm, jag ringer kl 9 på morgonen och talar om att han är dålig och de lovar att en vetrinär ska ringa upp snart, kl 11 ger jag upp och ringer Mälarkliniken i Sigtuna,Blå har 40,2 i feber vid denna tidpunkt. Deras råd var att åka på en gång så skulle de förbereda hans ankomst. Väl på Mälarkliniken fick vi ett otroligt mottagande (Strömsholm ringde 18 på kvällen och ursäktade sig med att vi hade blivit missade i skiftskarven).

Här började ett dygns intensiv kamp, han sattes på dropp, två olika penicilliner och prover började tas. Prover för "allt", utan nå störreresultat, han hade mkt hög sänka och de neutrofila vita blodkropparna betedde sig underligt. Annars visade det på lindrig anemi, lite höga bilirubin prover men som tidigare nämnt är det troligt att de uppkommit pga några dagars svält. Övriga prover på njurar, hjärta, lever, salter och mineraler, koaguleringsfaktorer mm var inom referensvärden. Det togs prov på bukhinnan som visade mkt lindrig bukhinneinflammation men det bedömdes som ett sekundär problem.

Neurologiska undersökningen både onsdag och torsdag visade total funktion i kranialnerverna och framben men visst neurologiskt bortfall från bogarna och bakåt i form av nedsatt sensibilitets amt ostadiga bakben.

Proven för fästingburna sjukdomar kom tillbaka negativa likaså för andra parasiter, prov för att leta efter herpesvirus för att ev kunna påvisa en hjärnhinneinflammation gav inga resultat.

Vid detta lag har han droppats med 20-25 liter vätska, febern sjunkit men allmäntillståndet försämrats gradvis. Ytterligare medicin för att stabilisera honom sätts in utan resultat, prover kommer tillbaka negativa. Här känner jag att det börjar räcka, frågar veterinärerna vad de ärligt tror om chanserna för överlevnad och de är på mitt spår och säger att det ser mörkt ut. Vi ger det några timmar till, konsulterar Charlie på Agria som även han tycker att det räcker nu.

Så kl 14:30 kopplar jag själv bort all medicin, vi går ut på ängen bakom stallet och pratar en med varandra tills Blå vänder sig mot stallet, det är dags. Han äter ett äpple för första gången på flera dagar, sedan ställer han sig och blundar och väntar lugnt.

Pga det underliga sjukdomsförloppet så bestämmer jag i samråd med alla inblandade att han skall obduceras. Detta av egoistiska skäl men oxå för vetenskapens samt så vill vi se så att det inte finns någon risk eller samband att fler Nokotahästar kan bära på samma sak samt att det inte är något som kan vara sexuellt överförbart pga att han betäckt ston denna sommar.

Preliminärsvaret från obduktionen kom redan vid lunch idag fredag - NADA! De hittar inget avvikande. Så det blir en fördjupad och mer utförlig obduktion där de ska göra massa tvärsnitt, titta på histologi, nerv och blodsystem samt hjärna skall undersökas extra noga. I nuläget tror man att det är något neurologiskt eller neoplastiskt (Neoplasi är en autonom, irreversibel, tumörartad nytillväxt av celler utan fysiologisk funktion. En neoplasi är således en grupp av celler som förlorat sin normala tillväxtreglering, orsaken kan vara en mutation i arvsmassan orsakad av virusinfektion, elektromagnetisk strålning med kort våglängd (till exempel gammastrålning) eller kemikalier).

Kan informera om att de inte fann något som förklarade hans död.

Tack till Er alla som visat er medkänsla och beklagat sorgen. ??

Av Johanna - 9 mars 2017 03:10

Det ska aldrig vara lätt med någonting :(
det är ju så att jag har ganska mkt mediciner av opiat modell efter alla mina skador, det har alltid gått bra att få ett intyg från sin läkare som lyder "To who it cancern" så har det varit bra med det. Man kan visa det i tullen eller om de skulle fråga av annan anledning, men nu har det blivit ändrade regler och man måste ha godkännande av "food an drug administration" för att föra med sig mediciner in i landet. Det skall skrivas ut blanketter från deras sida som skall fyllas i av mig och läkare. Det skall specificeras vilken medicina, vilket substans namn den har och när och hur många ska tas. Denna blankett skall skickas per post och fax till Thailand samt ska du ha en kopia med dig tillsammans med en kopia på ditt pass. Man får inte föra in medicin för mer än 30 dagar, där uppstår mitt nästa problem... jag ska vara i landet i 33 dagar. Så just nu håller jag på för fullt att försöka få tillstånd för de tre sista dagarna samt så måste jag ha visum pga att jag stannar för länge och det var ju inte det lättaste heller! Det har alltid gått att ansöka om visum per post om man skickar med blanketterna och två passfoton men NEJ DÅ! Man måste åka ner till Stockholm personligen och ansöka och sedan måste man åka igen för att hämta upp pass och visa. I detta läge är jag jävligt glad att jag inte bor i Haparanda!

Jag ska erkänna att jag är jäkligt stressad över hela denna situation och faktiskt lite orolig över att det ska gå åt helskotta, vi ska ju ha med oss 300 st dolcontin (morfin) tabletter, ADHD medicin, sömn och lugnande samt antidepressiva tabletter, vad tusan gör jag om vi åker fast och de konfiskerar allting. Dånär det lika bra att vända hem för jag tror inte vi överlever en sådan semester....

Av Johanna - 4 juli 2016 13:03

När jag själv drabbades av utmattningssyndrom (som tillståndet jag har kallas) inser jag att jag inte visste alls hur svårt detta är.

 

Det är ett väldigt konstigt tillstånd där man gång på gång tvingas acceptera obehagliga insikter om sig själv. Samtidigt så förstår man inte heller alls varför man fungerar så (dåligt) som man gör.

 

Denna sjukdom, ja för det är en sjukdom, eller möjligen en arbetsskada. denna utbrändhet tär sönder en innefrån och ut.

 

Den första veckan jag var sjukskriven kommer jag inte ihåg speciellt mycket av. Jag sov helt enkelt. Jag tror jag fick ihop det till kanske 16-18 timmars sömn på ett dygn. Jag klarade ingenting, låg i soffan och uppfattade i te världen som den innefattade mig. Jag tog mig till toan själv men det bar allt. Staffan min make fick göra allt av värde hemma såsom göra mat, klä mig, skjutsa barn och ta hand om djuren. jag trodde nog att allt skulle bli bra snart att det skulle gå över men det gjorde det inte, en, två , tre månader passerade när jag insåg att fan detta går inte över och jag behöver hjälp!


För en människa som haft många saker på gång samtidigt, som alltid ger järnet med det han gör, som vill att allt han gör ska bli bra, så är det väldigt svårt att acceptera att man kört huvudet rakt i väggen där det tog tvärstopp. Det är svårt att acceptera att inte bara huvudtanken och reservtanken är tömda på bränsle, utan att även den sista lilla stumpen bränsleslang lider av Saharas torka. För det är precis det som har hänt. Man har kört slut på allt sitt mentala eller kroppsliga bränsle, inklusive den sista reserven. Det går inte att krama ur en droppe till. Och när tanken är tom, så tar det lång tid att fylla på den igen.

 

Det är svårt att acceptera att man inte längre kan. Man är ju inte sjuk! (Fast det är man ju visst det, man vill bara inte inse att man kan vara sjuk utan att det syns på en.) Efter sommarens sjukskrivna ”semester” där jag faktiskt accepterade att jag var tvungen att vila när jag var trött (och det var jag ganska ofta) så kände jag mig ändå piggare. Men det var ju inte så att jag hade blivit bra, när allt kom till kritan. Ett år, har nu blivit snart till tre år av sjukskrivning.

 

Nu upptäckte jag gradvis att de symptom som jag reagerat på i efterhand, som t.ex minnesförlust, oförmåga att läsa komplicerade dokument, brist på förmåga att planera, fortfarande fanns kvar, men jag såg de nu väldigt tydligt istället. Jag var fortfarande sjuk, och nu blev jag tvungen att börja acceptera det som kroppen inte längre visar sig klara av. Det har tagit långt tid att förstå hur det verkligen ligger till, och ännu längre tid att börja acceptera faktum.

Att acceptera att man blivit utmattad, ”utbränd” eller ”har sprungit in i väggen” är en svår och långsam process. Långsam, eftersom det tar ett bra tag att inse vilka saker som inte läker. Svår, eftersom det gör ont att inse att man har fått ”hjärnskador” som man kommer få leva med under lång tid. Det är svårt att själv förstå att man faktiskt har misskött sin hjärna så till den grad att det uppstått tillstånd som är svåra att förstå. Det hjälper inte ens att inse att man fått god hjälp med misskötseln av den sociala omgivning man lever i, för det är ändå hemskt att acceptera det som hänt.

 

Processen med att ”komma tillbaks” tar lång tid. Många gånger så kommer man bara nästan helt tillbaks, men även i såna fall tar det ändå kanske upp till två år eller mer innan man närmar sig något som kan liknas vid normala arbetssituationer. Det mest kontinuerliga symptomet är den ständiga tröttheten. Den är helt onaturlig och kan komma och bli överväldigande bara pang bom där du står i affären eller sitter i bilen. Så många gånger jag har fått gått undan och satt mig och slumrat till lite för att orka ta mig hem över huvudtaget. Sedan kommer nästa sak, nattsömn! Den existerar istället nästan inte alls, när det blir tyst och lugnt i huset börjar mina sjuka och överstimulerade hjärna att gå på högvarv så jag i te kan koppla av över huvudtaget.


Tröttheten på dagen är så påträngande att jag knappt hålla mig upprätt. Lägger jag mig då, så faller jag in i den sömnen jag beskrev ovan, en djupsömn utan drömmar där jag är hart när omöjlig att väcka. Vid sådana tillfällen sover jag mellan en och två timmar och vaknar, inte mindre trött, egentligen, men åtminstone så pass pigg att jag kan hålla mig vaken. Den här dagssömnen kommer inte varje dag, utan framförallt när jag har gjort någon ansträngning dagen innan eller på morgonen före.


Det tragiska i det hela är att det inte är någon skillnad på arbete och fritid i det avseendet. Att gå på en trevlig middag med vänner är lika uttröttande som att jobba, ja, i vissa fall faktiskt mer tröttande. Bara för att man har roligt betyder det alltså inte att man har mer ork. Det tråkiga faktumet är alltså att man även måste planera sitt sociala umgänge så att det inte blir för mycket.

 

Vad finns det mer för symptom som jag mer dras med förutom tröttheten och problemet med för mycket aktiviteter? Ja, det finns några saker som jag tycker mig märka mer och mer.

  • Minnesluckor: Om jag inte skriver upp varje dag vad jag har gjort, så kan jag inte komma på vad gjort efter en vecka. Jag har ett tag använt en filofax som dagbok, men det är ju så lätt att glömma att föra in allt direkt. Och ett kalenderuppslag utan minnesanteckningar är en förlorad vecka.
  • Tidsförvirring: Jag kan ofta inte komma ihåg vilken veckodag det är, än mindre vilket datum vi har. Jag tappar ofta orienteringen i tid. Jag måste ha en kalender som påminner mig när det är dags för olika saker, som t.ex en mobilkalender eller en datorkalender.
  • Jag har svårt att komma ihåg namn på människor jag träffar och även välkända kändisar. Jag måste söka länge i huvudet för att komma på namnet. Jag utvecklar strategier för att kunna fråga utan att det blir för pinsamt.
  • Jag blandar ofta ihop ord på ett associativt sätt, vilket ibland kan tas för ordvitsar eller lekar med ord. Men det handlar istället om att jag ofta väljer ord som jag triggas till av syn eller hörselintryck. Ofta upptäcker jag inte heller direkt vad som har blivit fel.
  • Allt jag gör (mer eller mindre) blir till projekt (som jag ofta inte orkar genomföra). En så enkel sak som att gå ut med soporna blir snabbt till något oöverstigligt, för att då inte tala om sånt som att städa eller tvätta. Hemmet har blivit ett veritabelt kaos, som blir övermäktigt att sköta om. Jag håller på att lära mig att komma förbi den här känslan, men det är inte helt lätt.
  • Jag glömmer ofta att göra den huvudsakliga handlingen när jag ska göra något. Jagvet med mig att jag en morgon öppnade skafferidörren minst fem gånger innan jag kom ihåg att det var kaffet jag skulle ta ut. Hela tiden såg jag annat som måste göras, och blev förledd att göra det istället.
  • Jag är mer aggressiv än förut, inte minst när jag kör bil. Inte fysiskt aggressiv, men jag blir väldigt mycket oftare arg än tidigare. Jag försöker att gå på stresshanteringskurs för att minimera den aggressiviteten.
  • Jag klarar inte av att läsa komplicerade formulär och anvisningar. Jag förstår inte ens hur jag ska fylla i blanketterna som ska till försäkringskassan för att fortsätta min sjukskrivning.
  • Jag skjuter upp att betala mina räkningar, eftersom det är så obehagligt och stressande att se sanningen i vitögat.
  • Jag lovar att göra saker, men sen glömmer jag bort det lika snabbt som jag lovat det. Inte för att jag inte vill göra det, utan för att jag bara glömmer bort det hela tiden.

Den här listan kan göras ännu längre, men det är nog inte meningsfullt att fortsätta räkna antalet problem. Då är det bättre att fundera lite på hur det fungerar för personer som hamnar i den här situationen.

Sammantaget så är det här en ganska skrämmande rad av mentala hinder för ett ”normalt liv” men det viktiga är att man trots detta ändå måste hitta sätt att hantera den situation som man har hamnat i. Man måste göra en överlevnadsstrategi. Det gäller att hitta knep och lister som gör att man klarar av de problem som man stöter på i vardagen, och där de besvär jag räknat upp skulle kunna vara allvarliga hinder. Mycket handlar om att lära in nya rutiner, som ger det stöd som man behöver. Att använda mobilens kalender för att boka in möten är en sån vana. Att skriva upp alla uppgifter är en annan sån vana. Att hitta verktygen man behöver kan ta tid, men man får inte ge upp, det mesta går att komma förbi.

 

En viktig del av att hantera sin situation är att dels själv acceptera att det har hänt och att man även när man börjar bli frisk, kommer att få leva med de kvardröjande symptomen. Dessutom är det viktigt att man har förståelse och stöd för alla konstiga symptom och att man har alla dessa symptom som kommer och går. Är det dessutom en depression inblandad så tror jag att det kan bli ännu större behov av stöd från omgivningen.

Omgivningen står dessutom inför en svår prövning även den. Den aktiva och intensiva person som funnits så länge har helt plötsligt genomgått en förvandling till en person som kan verka apatisk, lat, slö och helt utan initiativ. En person som tidigare kunde bolla med fem sex saker på en gång, får vara glad om han eller hon kommer hem med åtminstone halva inköpslistan från affären. Allt tar längre tid och minsta distraktion kan få personen att glömma allt annat som skulle göras. (jag har själv öppnat skafferidörren fem gånger på raken en morgon för att försöka ta fram kaffet, en massa saker kom fram, men banne mig inget kaffe – skrev jag förresten inte redan om just det exemplet?).

 

Att vara närstående till en person blivit drabbad av utmattningssyndrom är också en väldigt jobbig och frustrerande upplevelse, speciellt när man kommit en bit på väg med att bli på bättringsvägen. När livsandarna börjar återkomma, men kroppen fortfarande inte orkar. Då vill man så mycket, men orkar bara en bråkdel. Alla ideer på kul saker man vill göra, bleknar snabbt, så fort det blir dags att göra dem. Det gäller helt enkelt även som närstående att acceptera att det verkligen är en sjukdom, som dessvärre inte syns, men märks. Det är i vissa fall snudd på en personlighetsförändring som har inträtt och det är inte lätt att hänga med i den plötsliga växlingen.

 

Även barn (om det finns såna i närheten) känner ju att något har hänt. Det är inte samma mamma eller pappa som sitter vid matbordet, eller som sover i sängen. Det är frestande att försöka skydda barnen från att vara oroliga, men jag tror att man ska vara väldigt öppen mot barnen. De förstår oftast situationen bättre när man berättar som det är, än om de behöver vara oroliga för att de märker att något är fel som de vuxna inte berättar.

Att drabbas av utmattningssyndrom/utmattningsdepression är inget man ska skämmas för. Det är inte heller något man ska be om ursäkt för inför andra. Det är en väckarklocka som har ringt för att påminna om att man försummat sig själv och sin kropp. Om man inte lyssnar på väckarklockan utan bara somnar om så kommer man till slut att vakna upp försent. Som det är nu har man istället alla skäl i världen att vända på alltihop, att ändra på det som är fel, att hitta nya vägar i livet. Man har allt att vinna och inte så mycket att förlora. Att bli utbränd KAN faktiskt vara en möjlighet eller ett erbjudande och inte bara den livskatastrof som det ofta blir för många,

 

/J

Presentation


Johanna och Feffe hösten 2016

Omröstning

Vilken gren/diciplin föredrar du inom ridsporten?
 Hoppning
 Dressyr
 Körning
 Voltige
 Distans
 Trav
 Hobbyridning
 Övrigt

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ MindsOfHolvretsJohanna med Blogkeen
Följ MindsOfHolvretsJohanna med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se