Jag tror att mitt skepp nått botten nu, det går nog inte att sjunka så mycket längre! Hur jag än gör så blir det inte rätt, det enda jag är, är en elak oansvaig, fet och ful mamma som inte kan komma överens med barnens far och ja vi bor under samma tak.

Jag orkar inte mer! Inget jag rör vid eller åstadkommer är bra nog, vilken förebild jag är, jag lovade mig själv att mina barn skulle slippa höra sina föräldrar bråka de skulle få en bättre barndom än jag med en trygg tillvaro med bägge sina föräldrar men vad har jag skapat? Ett otryggt helvete. Har de verkligen några problem eller är det jag som ger dem alla problem, tacka fan för att man inte kan sova eller blir över hypad i detta hus. Varför? Det gör så jävla ont att det enda sättet för att klara av det hela är att bara ignorera det och försöka uthärda det ett tag till för det verka inte finnas varken en lösning, hopp eller tillräckligt med vilja för att situationen skall förändras. Varför kan jag inte bara vara som alla andra duktiga mammor som spelar spel, borstar tänderna, bara låter dem äta godis på lördagarna, har långa fina samtal utan att skrika på sina barn samt har maten klar klockan fem varje kväll och som klarar av all hushålls sysslor innan de kommer hem så att det finns tid åt dem. Varför kan inte mina barn få bo i ett hus där deras föräldrar aldrig svär åt varandra eller använder dem som vapen emot varandra? Varför har jag barn när det är så jävla orättvist för dem att växa upp i detta skithus med idioter till föräldrar som inte kan ta vara på sig själva för tillfället. Jag vill att de skall ha det bra, jag vill att vi skall ha det bra, jag vill att vi skall ha det som förut innan bråken började, innan anklagelserna började, innan allt gick för långt och det inte går att stoppa.

Vi har vägt på klippkanten länge nog för att se vem som trillar ner först och jag har lovat mig själv att jag inte skulle ge efter och låta mig besegras och låta det bli så att skulden kan läggas på mig men jag orkar inte mer jag ger upp! Från och med nu får det se ut som om jag inte vill att detta skall fungera för jag orkar inte mer jag kan inte uppbringa mer energi till något som verkar omöjligt, jag vill inte, jag älskar honom men hur fan skall det kunna fungera, jag måste vara den elakaste och jävligaste personen som finns på denna jord. Bland det sista min mamma sa till mig innan hon dog var att - Låt ingen hindra dig från att bli det du vill!!! Det sista jag minns att min mormor sa till mig innan hon dog var att, - Se till att du tar hand om dig och de som står dig närmast, tiden är något man aldrig får tillbaka.........

Hmm, imorgon bitte skall det hända något som inte skett på de senaste 16 åren. Jag och min halvbror (samma pappa) skall på semester tillsammans och vi har tidigar inte sovit under samma tak en enda gång i våra liv.

Varför vi skall på semester har sin egna hisoria men jag kan väl säga så mycket att de har och göra med vårat gemensamma förflutna med tanke på våran far. Ibland får man väl hålla med om det gammla ordspråket att det är inget ont som inte har något gott med sig men vi får väl se.

Vi skall i allafall till Göteborg och vi kan väl se oss som ett släptåg till brosans bästa kompis och hans familj, de skall också dit och undrade om vi ville hänga på så sagt och gjort blev det så. Detta kan bli ganska spännande, jag känner inte min bror så bra och jag känner inte den andra familjen mer än att vi träffats ett par gånger men de är jätte trevliga och öppna så det kommer inte bli några problem.

Planen är att vi skall åka 05:00 imorgon bitte så det börjar bli dags att slå ihop ögonen snart om man skall orka köra 50 mil imorgon. Bror skall väl övningskör en bit men inte förrän han har kvicknat till fram emot nio eller så... Måndagen vet jag faktiskt inte vad vi skall göra, tisdagen är vigd åt Liseberg hela dagen och onsdagen tror jag att vi skall kolla in Volvo museet på brosans önskan, sedan bär det av hemmåt igen.

Älsklingen hemma skall sköta företaget så att jag får semester och han får jobba dubbelt på sin, schysst man är, ja ja nu skall jag försöka knoppa ett tag.

/J 

Fan vad drygt allt kan vara ibland, jag orkar inte med detta, jag orkar inte med mig själv och inte min familj. Känns som om jobbet är det som enbart räknas och att det är det enda stället jag får någon slags cred utav.

Efter mycket velande så bestämde vi oss för att åka in och titta på Harry Potter idag. Det var den sena bion så vi pratade med dottern flera gånger om att det slkulle bli jätte sent och att den var på engelska, hon insisterade ändå på att vi skulle gå för det skulle bli så roligt. Fanns bara splittrade platser kvar så jag fick äran att sitta bredvid henne och mycket riktigt precis som jag egentligen hade räknat ut så började hon skruva på sig efter 20 minuter (hmm bara 2 timmar och 10 minuter kvar då). Detta vart droppen på många ansträngande veckor, skällde ut henne efter noter, bad maken hålla käft inför den förskräckta dottern och sedan kom tårarna.

Hur i helvete skall man orka umås med folk när man knappt orkar med sig själv? Är så jävla trött på våran tillvar till förhållandet sett. Allt beror på att jag är så jävla sur, eller så gnällig, eller lat eller ja att jag bara existerar. Ofta återkommer tanken att denna familj borde nog klara sig bättre utan mig, vad fan har jag här att göra, inngen uppskattar ändå det jag gör!!!

Ingen lär då sakna mig heller, sovrum har vi inget längre tror jag, vi sover på varsin soffa och ingen verkar lida av det, barnen gnäller bara ja i allafall Ronja, Oliver är nog den enda som skulle sakna mig från hjärtat tror jag.

Jaha nu läser folk som känner oss alla detta men just nu skiter jag i det faktiskt jag skiter i det mesta förutom att företaget skall rulla på utan fläckar.

Fan vad det regnar! Ja idag är det värt att svära till och med, det bara öser ner och allt är blött. Hästar, hundar är blöta och fårena och getterna vill knappt sticka ut näsan. Hagar och gräsmattor blir lerpölar och allt är ganska pestigt!

Ja ja nu har jag gnällt på något som jag inte kan rå på och det är onödigt att slösa energi på något som man inte kan påverka.

Har nu varit extra "mamma" åt en 16 och en 17 åring sedan midsommar när de flyttade hit för att sommarjobba och komma ifrån "stan" och alla frestelser som kan uppstå där.

Mina egna barn har ett tag kvar till denna ålder men funderingarna snurrar i huvudet redan nu om den tid som skall komma. Det är nog väldigt lätt att vara extra mamma som jag är nu. Det är för en kort tid och jag är fortfarande rolig och schysst i deras ögon och själv har man fortfarande energi att tampas med deras små egenheter.

Alla tonåringar behöver testa gränser och göra någon slags revolt för att kunna bryta beroendet från föräldrarna.  Det är då bra att kunna finnas här för dem som ett stöd utanför familjen. Revolten kan se ut på många olika sätt. Den kan lika gärna ske i det öppna som i det tysta, komma ofta eller sällan, pågå under kortare eller längre tid. Många säger hur i helvete orkar du? Du har ju två egna barn med sina egenheter och sedan skall du ha två tonåringskillar där också som kräver sitt! Ja det är jobbigt men det är också skitmysigt och lärande. Man behöver inte ge dem så mycket för att få en hel del tillbaka. Det är nog som för alla att tiden inte riktigt räcker till för allt som man skulle vilja men jag försöker verkligen få tid till att umgås med alla här hemma fast humöret sviktar väldigt ibland.

Nu är det inte så att ja är den stereotypa hemmamamma kanske, jag åker cross, jag hoppar på crossbanan, tycker det är ok att ta EN öl med killarna medans vi pratar om hur man beter sig i skolan, mot tjejer och att det är viktigt att ha ett mål i livet, jag är en kompis men jag ställer även krav och kan bli skitarg.

Jag är glad att jag får låna dessa killar och de skänker mig erfarenhet till senare i livet men jag inser också vad det är som väntar mig men... jag har även fått bekräftelse på att mina teorier om hur man kan hantera dess ibland ganska vilsna själar.

Även tonåringar behöver lära sig att man inte kan säga och göra vad som helst. De behöver lära sig att respektera andra människor. Tonåringen måste få fortsätta att vara barn när den behöver.

Ställa krav

Ett barn behöver lära sig att samarbeta och ta ansvar. För att fungera som vuxen behöver barnet också kunna städa, tvätta, handla och laga mat.

Regler

Tonåringar behöver vara med och bestämma. Det är nu dags att tonåringen får ta eget ansvar och får lära sig klara sig själv. Försök att komma överens om vilka regler som ska gälla och vilka påföljderna ska vara om de inte följs. Vilka regler man vill ha är upp till var och en. Det viktiga är att de finns och att de följs från båda håll. Regler visar att du bryr dig som förälder.

Bekräftelse

Som tonåring är det viktigare än någonsin att bli sedd som individ och känna att man duger. Ge värme och beröm. Visa att du tycker om och är stolt över din dotter eller son. Då stärker du tonåringens självförtroende. I vissa situationer behöver barnet ha en vuxenrelation med sina föräldrar och i andra en vanlig barn- och förälderrelation.

Respekt

Om du respekterar ditt barn får du respekt tillbaka. Var lyhörd och lyssna. Samtal kan skapa förståelse och samförstånd. Ha inte tankarna på annat håll när ni pratar, tonåringar är experter på att avslöja falskt intresse. Döm heller aldrig på förhand eller kritisera och förringa din tonårings behov och problem.

Tillit

Tonåringar behöver bekräftelse på att de är självständiga individer. Därför vägrar de ofta att erkänna att de skulle kunna vara offer för grupptryck. Var inte överbeskyddande utan ge din tonåring frihet under ansvar. Om du visar att du litar på ditt barns omdöme är möjligheten stor att det lever upp till förtroendet.

Uppmuntran

Uppmuntra tonåringen till att tala om vad som rör sig i huvudet på honom eller henne, om hur dagen har varit och hur han eller hon egentligen mår. Ha tålamod och var envis. Det är inte alltid lätt att få kontakt med en tonåring.

Förebilder

Det spelar ingen roll vad du säger om du inte omsätter det du säger i handling. Var en förebild för din tonåring.

Humor

Med lite humor blir det lättare att tala om svåra saker. Glöm heller inte bort att ha roligt tillsammans. Utgå från ett gemensamt intresse.

Om det ändå går fel

Ingen har sagt att det är lätt att vara förälder, allra minst i dagens stressiga samhälle. Och ingen förälder är perfekt. Glöm inte bort att du som förälder aldrig kan ta fullt ansvar för din tonårings handlingar. Du kan bara göra ditt bästa för att ditt barn ska växa upp till en mogen och ansvarsfull individ. Hur väl du än handlar kan det ändå gå fel.

Det viktiga är att reagera snabbt om det dyker upp tecken på att barnet kanske är på fel väg. Det kan till exempel handla om skolk, missbruk, skadegörelse, våld och annan kriminalitet. Det finns alltid hjälp att få, än om det kan vara skitsvårt och det tär enormt på krafterna. Det är lätt att tappa både motivation och att frustrationen tar över, men försök komma ihåg i dessa stunder är att det som formas nu är sedan en "slutprodukt" i samhället som hjälper till att bygga framtiden och för den vill vi skapa det bästa... I klartext vill vi alla att just våra/vårat barn skall klara sig bra som egna individer!

Tack killar ni är alltid välkomna hit & tack till era föräldrar som låter mig låna er...

Hittade en lapp på fönstret på Mc Jansson att det fanns en privat crossbana i Linghed som man kunde få åka på om man betalade en årsavgift på 300 kr. Tänkte att det kunde vara värt det så sagt och gjort, vi betalade, hämtade ut nyckeln och begav oss av mot nya äventyr!

 Väl framme var det några killar från Sandviken där och åkte och det är ju rätt lustigt med tanke på att vi är mitt i skogen i lilla Linghed och så träffar man folk från Sandviken och till och med Jäderfors, (för er som inte vet så bodde vi i Jäderfors förut och det är ca 1 timmes bilresa från där vi nu befann oss).

Banan såg helt ok ut och det var en ordentlig crossbana med vallar, hopp och en liten platå istället för alla grusgropar och stenhögar man har varit och åkt i. Visst var det lite stenigt på vissa partier men det är ju som alltid att man måste hjälpas åt att underhålla för att det ska bli bra.

Det fanns till och med en gjuten platta med bänk och tak (kom väl till pass när himlen öppnade sig) så vi kunde torrt, bekvämt och gemytligt sitta ner och äta våran lunch.

Det var skitkul att åka igen, Ronja körde bara bättre och bättre ju senare på eftermiddagen vi kom och vif åtta tiden på kvällen när det var dags att packa ihop så hoppade hon ordentlig. Hela tiden fortsätter man att fråga sig varför kan hon inte köra så här på träningarna i Jämmerdalen?

Vart ett ordentligt haveri, kedjan hoppade av eller rättare sagt så slog jag upp en sten så kedjeföraren krökte sig helt och då drog den med sig kedjan av, tur så höll kedjan, så det gick att knacka till allt och åka igen.

Skitkul!!!

/J

Efter mycket funderande så har vi bestämt oss för att köpa in några fler ponnys så att vi kan utöka våran rislekis verksamhet nu när efterfrågan är så pass stor. Vi har tänkt att köpa en liten shettis som skall vara för våra minsta ryttare sedan letar vi efter två ponnys till, mist en c ponny sedan får vi se vad det blir mer.

Det jag och Oliver var och tittade på idag var ett shettis sto på 8 år som knappt var 95 cm i mankhöjd. Hon var väldigt liten och nätt i typen, kort i kroppen och ursöt. Pga att hon är så liten blir hon nog ganska svår att lära sig trava på men som sagt storleken passar de minsta. Hon verkade jättesnäll vid hantering. Oliver fick lyfta hovar, borsta, sadla och ta av och på täcket. Han prov red oxå fast för en gångs skull vara min "lilleman" nästan för stor. Det gick bra, han skrittade och travade, samt travade lite bommar. Hon som för övrigt heter Piffi tyckte att det var lite väl mycket vatten på banan men annars gick det väldigt bra, hon är inte så mycket riden det sista halvåret så hon behöver lite träning.

Ja som ni kanske förstår vid det här laget så slutade det att vi köpte henne! Så i början av nästa vecka åker jag och hämtar henne.

Välkommen till Holvretsgård Piffi!

/J

Anhörigproblematiken är större än vad många tror. Det faktumet att en enda missbrukare påverkar 4-7 personers liv. Man uppskattar att det finns mellan 750 000 drogberoende i Sverige, multiplicera det med 5 anhöriga och vi är uppe i 3,7 miljoner anhöriga. Det är 40 procent av befolkningen. Och då har jag inte ens räknat med matmissbrukare, spelmissbrukare, sexmissbrukare, snattare, arbetsnarkomaner, slösare och de som lever sina liv i känslomässig isolering, skam och förtvivlan på grund av egen sorts missbruk. Houston we got a problem!

/J