Dop stod på dagens högsta punkt och dagen till ära skulle jag till Frissan. Hade tänkt att bättra på toningen och klipp ur håret lite men det vart lite mer än så. Jag har faktiskt klippt mig kort för första gången på 10 år. Det känns väldigt underligt ska jag säga.

Har inte bestämt mig om jag gillar frisyren eller om jag känner mig "tantig" men troligtvis är det bara ovanan som gör att man känner sig så osäker...

Ni får gärna tycka till när bilderna kommer upp imorgon. Orkar faktiskt inte krångla med kameran nu...

/J

Ännu en natt har tagit sin början  och jag ligger och i soffan och för krig emot mina känslor och tankar. Bara det att vi spenderat nätterna på soffan igen den senaste månaden indikerar på att något inte är som det ska.

Vet inte om jag borde blogga om detta men om man enbart håller sig till fakta, inte blir upprörd över de normala och inte anklagar någon annan så kan det väl inte skada.

Det är så att en gammal kund ringde igår och sa att de inte visste om de ville lämna sin hund till oss nå mer pga att att en bakant till dem hade slutat med det efter att hon kommit hit och då hade vi stått och slagit hundarna inne i burarna. När hon frågat varför vi gjorde så så hade vi svarat att man måste göra så ibland för att de ska sluta skälla.

Det smärtar mig så hemskt när sådana hemska och falska anklagelser skickas mot oss. När jag frågade om när detta skulle ha hänt eller vem det var som anklagade oss så kunde de inte svara på detta. Men efter vi pratat ett tag så verade allt ok och de skulle komma med hunden som planerat idag på eftermiddagen.

Ok vi är upprörda och kränkta men ok det verkade som om de trodde på oss och i och med att de i allfall skulle komma så kändes det ok men lycka är kort eller vad säger man. Vi blev nyss varskodda om att de inte kommer för att det inte känns nå bra att lämna hunden till ett ställe där man slår hundar!!!

Fasiken jag lever, andas och jobbar för mina och andras djur, jag gråter när de behandlar djur illa på TV och jag engagerar mig alltid mycket i fall där djur far illa i vårat samhälle. Jag är flexibel och försöker alltid ställa upp på mina vänner och kunder så att deras djur skall få de bästa när de spenderar tid hos oss. Jag lagar mat åt dem om de inte vill äta sin hundmat, jag har sovit tillsammans med dem ute i hundstallet när någon inte mått bra. Jag upplåter mitt eget hem för dem, jag har ingen fritid eller egen tid med min familj, jag gör detta för jag älskar mitt jobb, arbete och djuren, men ändå så blir jag/vi/gården anklagad för att inte sköta om dem och att vi skulle misshandla dem!!!

Det smärtar mig så hemskt ska ni veta, jag orkar inte ta till strid men ni ska veta att jag gråter mig till söms för att det värsta i detta är att falsk information skall spridas om oss att vi är elaka mot djur...

Jag har fostrat mina barn att man skall respektera alla och allt på våran jord oavsett ras, människa eller djur samt natur men jag vet inte, det kanske inte är rätt?

/Väldigt ledsen och nedtryckt J

Äntligen skulle det bli av, vi ska ner till Jäderfors där vi bodde innan vi flyttade till Falun och där vankades det middag hos familjen Nordstrand. Våra barn var hos sina kontaktfamljer. Micke och Kina skulle med hjälp av Sari och Therese ta hand om gården och vi hade fått lov att ta med alla tre hundar ner men ändå sova i svärmors hus. Förutsättningarna kändes rätt, vädret var toppen och allt bara bra.

Och så fortsatte det, maten toppen, på kvällen dök flera gammla grannar ner och allt var bara toppen. Det var länge sedan jag kunde slappna av så mycket och vi skrattade hela tiden. Tiden bara flög fram och helt plötsligt var klockan tre på morgonen och det var dags att dra sig hemåt för att över huvudtaget orka upp dagen efteråt och åka hem och ha lektioner för barnen på ridlekis.

Vill bara tacka att man har underbara vänner och riktiga vänner behöver man inte träffa varje dag eller ens prata med varje vecka eller månad. När man väl träffas känns det som igår.

/J

Är fortfarande inte bra i axeln efter hemkomsten från Frankrike. Bestämmer mig för att söka vård för den och det var ju på tiden enligt vissa... Och ja för rn gångs skull får jag vara benägen att hålla med, den har till största sannolikhet varit ur led en längre tid och nu har ledbaneden och muskler fåt sig rejäla smällar och blivit utsträckta. Trodde att detta ganska snart skulle vara avhjälpt men inser att detta kommer att ta tid.

Har även varit in en gång till till läkaren efter detta och han har sagt åt  mig att det bästa skulle vara om jag blev sjukskriven på heltid i minst en månad men att jag kan räkna med att det tar upp till 6 månader, ett år innan jag är bra. Det har jag inte tid med...

Får se hur detta blir?

/J

Axeln värker fortfarande och inte blir det bättre med en 80 liters halvfull ryggsäck på ryggen men nu är jag äntligen på väg till Frankrike med "lillsyrran" för att hälsa på bästaste Jessie (dotter till förra ägarna till Holvretsgård och en mycket kär vän/syster). Hon jobbar som Jockey i Chantilly och vi har sett fram emot att hälsa på henne ända sedan hon flyttade hit och nu skall det bli verklighet. Jag ska för första gången lämna gården, alla djur, barn och allt till Staffan för längre tid än ett dygn. Jag vet att han klarar av det men det är lite pirrigt.

Planen vi har är att direkt när vi kommer fram på onsdagen ska vi följa med Jessie, och Jocke som är en av ägare till ett löp på ett ställe som heter Lille som ligger ganska nära den Belgiska gränse vad jag förstått. Jessie skall rida tt amatörlöp på en rätt hyfsad häst vad jag förstått.

Flyget gick bra men sedan vart det strul med tågen till chantilly och till sist missade vi det bokade tåget och om vi skulle ta nästa så skulle vi inte hinna med till Lille för att få se löpet. Vi slängde oss i en taxi som skulle kosta skjortan men vi ville verkligen försöka hinna med men det vart ändå tajt- till slut så beslöt Jocke sig för att åka men ändrade sig och vände hästbilen och hämtade upp oss efter vägen där vi slängt oss ur taxin. Jag ska tala om för er att det verkligen var 10 jobbiga mil som först väntade. Det var så spännd stämmning att man kunde skära i den med kniv. Men efter lite små prat och försök till att lätta upp allt så anlände vi tre timmar senare till Lille.

Här fick vi alla hjälpa till för att vi skullé hinna få allt iordning inför löpen. Hästarna skulle duschas, borstas, flätas och vattnas. Jessie skulle vägas och göras iordning med mera + att jag och Lina fick chansen att få i oss en smörgås och den var efterlängtad kan jag tala om.

Snart var det dags för Jessie att starta, vi smet iväg till banan för att få några bra bilder och Jocke och Jessie såg till att Jessie och häst (Sir Joshua Reynolds) kom iväg till startboxarna. Efter lite tragglande så var alla hästarna på plats och så gick starten sedan hände det ofattbara....

En häst på yttersidan av fältet skär in igenom hela fältet i första kurvan och klipper framben och bog på en eller fler hästar, en röra uppstår, vi ser en jockey flyga igenom luften, landa bli överriden igen och sedan bli liggande och det är då vi inser att det är Jessie!!!

Jag och Lina slänger oss över staketet och springer över banan och vi är framme som nummer två på plats och min enda tanke är att fan ska jag få lov att ringa hem till Sverige för att tala om att Jessie är död eller brutit nacken men hon är vid medvetande men mycket blek. Jag kopplar på min sjuksköterskeroll, nu är det profession som gäller.

Jag skall inte gå in djupare på vad som just händer sedan i detalj under de första timmarna på sjukhuset men det var under all kritik om man jämför med ett svenskt sjukhus och en sådan här olycka. Det fanns ingen som pratade engelska inte ens läkarna på någon nivå alls, det var ytterst frustrerande. Efter en hel del väntan, frustration och aggretion och faktiskt roliga missförstånd inser vi att Jessie har haft änglavakt och inga större skador hittats. Hon blir inlagd för observation och de vill skicka ut mig på gatan, men nähej där tar Johannas ork och snällhet slut. Jag har varit i Frankrike i ca 20 timmar och hittills kan vi väl inte säga att det har varit den bästa resan. Jag och Jessie på sjukhus, Lina och Jocke på väg hem med hästarna. Det var någon mening med att de vände och hämtade oss verkar det som.

Nästa dag på eftermiddagen blev vi hämtade av Pia, Jessies arbetsgivare, de hade nu igen åkt tre timmar i bil för att hämta oss för att sedan bara vända och åka tre timmar hem. När vi kom tillbaka till Chantilly köpte vi pizza och jag ska säga att det var så jävla gott så ni kan inte tro, det var det första riktiga jag ätit sedan tisdag kväll och nu är det torsdag kväll. Vi snackade lite skit och gick och lade oss.

'Sedan kom nästa smäll, VULKANUTBROTT!!! Just det alla känner ju till denna historia vid detta lag och som ni förstår påverkade vulkanen ossockså. Det hela slutade med att vi fick åka buss hem via Paris, Belgien, Tyskland, Köpenhamn. Från Köpenhamn åkte jag till Malmö, Jönköping, Stockholm Gävle och sedan hem till Falun. Jag kom hem på måndagen alltså 2 dygn senare än vad jag väntat mig.

Det vi hann göra i Frankrie var att se lite på hopptävlingar på lördagen men efter allt som hänt var ju inte Jessie speciellt pigg och vi var stressade av att inte veta hur vi skulle komma hem.

Summan av kardemumman är välö igen att allt var mitt fel för jag skall ju inte åka bort för då blir ju allt bara tok. Jagär glad över att det gick så pass bra för  Jessie men ja jag är bitter över att min efterlängtade semester inte var som jag räknat med!!!

/J

Börjar här med min catch up!

Skulle gå ut till hundgården med tre hundar på morgonen, utanför hundgårdarna fanns snöhögar kvar från att det rasat ner från taket. Jag klev igenom skaren på en av dessa högar, ryckte i kopplen och skrämmde hundarna som i min tur ryckte tillbaka så att jag ramlade omkull och slog höger axel i ett järnrör vid trappen till hundgården, det gjorde så jäkla ont. Jag slog även hakan i gruset och bet ihop tänderna med en masa grus emellan men tänkte inte så mycket mer på det just då.

Blev sned i axeln men fortsatte ändå att jobba på och tänkte inte så mycket mer på allt just då. Vi gick och lade oss på kvällen, axeln värkte som satan men jag somnade till sist. På morgonsidan vaknar jag av att jag drömt att jag tappat tänderna, men inser snart att det inte är någon dröm utan att jag faktiskt har tappat en och en halv tand!!! Fan det var en sån jäkla sjuk känsla så det går inte att beskriva och axeln var sju resor värre och jag som skulle åka till Frankrike om ca 30 timmar.

Jaha vad göra? Ringa försäkringsbolag och försöka fixa en akut tandläkartid, fick en hos min ordinarie tandläkare och ingen var mer tacksam än jag med tanke på hur rädd jag är för tandläkaren. De kollade på tänderna och det fanns bara lite utav basen kvar utav den ena tanden och den andra var skadad. Detta resulterade i en lagning av denn minst tilltygade tanden och nedslipning och ett proviskoriskt skydd för hålet där den andra hade suttit. De gjorde avtryck och förberedde för att sätta in stift och bygga en ny tand när irretationen lagt sig.

Jaha då var man halvt lagad och min efterlängtade Frankrike resa skulle i allafall bli av...

/J

Hmm vad ska jag börja och varför börjar jag igen? Har tänkt på detta i någon vecka igen nu att suget/behovet att börja blogga har satt fart. Varför? egentligen vet jag inte men det har ju hänt lite saker igen i mitt liv och både när det är jobbigt och underbart sätter mina tankar igång att snurra så man blir alldeles bortkollrad i sitt eget huvud och då är bloggen ett forum för mig själv att reda ut mina känslor.

Själv tycker jag att det kan vara jobbigt att läsa väldigt långa blogginlägg därför kommer jag att göra ett antal inlägg nu av lite olika längd och karaktär för att komma ikapp och fas med var jag är nu, vad som hänt och hur jag mår och känner...

Så, är det någon som vill börja följa med på en nygammal resa så hopp on and then we go!

/J