Jag och dottern har varit på Women Judo Camp i helgen som anordnades av Falu judo klubb med hjälp av Borlänge jusoklubb. det var en stor uppslutning av judotjejer i alla åldrar och bältesfärger, allt från vitt till svart. Vi hade ju lyckan att få bli tränad av Sofie Damberg och Pernilla Ribeiro Novais. Sofie är från Borlänge och en mycket duktig tjej som vi även har lyckan att få träna med varannan söndag i Falun där våra tjejer blir lite extra drillade.  Pernilla Ribeiro Novais, är en svensk stuntman/kvinna och judoutövare, gift med Marcello Ribeiro Novais. Pernilla Ribeiro Novais är en av Sveriges mest meriterade judokas genom tiderna. OS-deltagare 2000, EM-silver, världscupsmedaljer och flera NM- och SM-guld. Hon har deltagit som stuntman i flera filmer. Du k  an ju tänka er hur lyckliga de små var att få en autograf av en som varit med i os.

Vi har helt enkelt haft en kanonhelg och jag är ännumera sporrad nu att återuppta träningen, gå ner i vikt och kanske komma tillbaka i tävlingsform någon gång men det återstå att se.   

Det som fått mig och fundera de senaste veckorna och det nådde sin kulmen nu i helgen med hjälp av att maken började träna med mig i onsdags är det att nu håller jag, Staffan och Ronja på med judo, vi tränar 2-4 ggr veckan och ofta blir det rätt sent vi kommer hem. Ok vad är problemet kanske ni undrar förutom det där med sena kvällar? Jo Oliver, men han är inget problem men mitt modershjärta skriker av frustration och jag mår så dåligt av att han inte är med och delar vårat intresse. Jag kan inte tvinga honom att träna, skulle han vilja träna något annat skulle jag gärna föja honom även ge upp en del av min träning för det är ju just därför jag har lagt ner ridlekis detta år för att kunna spendera tid med mina egna arn. Men när han inte vill göra något är det svårt och då vill man inte göra avkall på sin egna träning men det resulterar i att han blir hemma själv så homlans mycket och jag lider verkligen av att lämna honom hemma själv gång på gång. Ni kanske tycker att han är stor nog för att bbli ensam men jag känner det som om jag sätter honom åt sidan. Försöker verkligen ha kvalitets tid med honom på kvällar och så men det känns som om det inte räcker...  

Vad tycker ni? skall man ta med dem till träningarna så att man har dem med sig, jag känner mi bättre tillfreds när han sitter med i hallen men han tycker säkert att det är skittråkigt fast han får ha dator och nintenda ds med sig eller skall jag lyssna på vad han säger att det är ok att vara hemma själv? Jag vet verkligen inte om han skulle säga att han inte vill att jag skall åka för han är så jäkla snäll, då lider han istället i tysthet. detta är något som jag tycker är förjävligt svårt just nu!!!

/J

Hela familjen har varit så himlans trött. Jag får lov att väcka Oliver på morgonen och det tillhör inte vanligheterna än om att det sker oftare nu än för ett år sedan. Kan ju hoppas att tonåren medför någon timmes extra sömn för oss alla. Först trodde jag att det var min operation som gjort att jag är så trött och vist har den säkert hjälpt till men jag hör av fler och fler att de känner samma sak. Till och "min" bonde ringde idag och klagade på att han var så trött och inte orkade någonting och han kände inte igen sig själv. Det kan ju vara hans ålder som börjar ta ut sig och hans intensiva arbete genom åren, jag hoppas i allafall att han får fortsätta vara relativt frisk ett tag till, för jag gillar honom skarpt.Fast tröttheten håller på att ta knäcken på mig så försöker jag komma igång med träningen igen. På kvällen igår tog jag mod till mig och gick ut och sprang lite försiktigt, det vart 1 km utan att stanna och det är jag nöjd med med tanke på förutsättningarna. Älsklingen tog sig också i kragen och genomförde samma procedur med en kort löptur. Imorgon kväll har vi bestämt oss att åka in och träna judo. Staffan ska pröva på för första gången och det ska bli kul att ha honom med.Jag har ju sagt att jag ska delta i vårruset, trodde att det gick även här i Falun men inte utan det blir att vackert åka till Gävle. Svärmor ska vara med och ett antal från hennes jobb, så om jag inte får ihop " ett lag" härifrån så deltar jag tillsammans med dem.Nu i helgen ska jag och Ronja delta i Women Judo Camp i Borlänge. Det ska bli roligt och intressant men lite irreterande är att jag nog inte kommer att kunna köra fullt ut pga mina operationssår. Det är ingen risk att de ska gå upp eller så men de är riktigt ömma på vissa ställen.Som sagt nu är jag på gång/J

Ja det är riktigt svåra beslut jag står inför, det kommer nog bli bra i slutändan men just nu drar jag ut på tiden att genomföra och förmedla/informera om vissa förändringar här på gården så snart käns det som om jag sviker alla.

Vad är det som händer då? Jo det är så att jag kommer lämna igen tre av de hästar jag har på foder detta kommer som följd göra att jag inte kommer kunna ha lika många lektioner för det är omöjligt med bara två lektionshästar. Detta är ett beslut som tagits på grund av att jag måste ta hand om mina barn mer på kvällstid. Läxor, träningar och annan gemenskap tar mycket tid nu och man har bara en chans att ta vara på deras tid som unga. Mina barn behöver extra mycket tid och hjälp med många olika saker här i livet på grund av sin ADHD.

Jag borde ringa/skriva till alla elever men jag har dragit alldeles för länge på det hela för att jag mår så dåligt av att behöva göra dem besvikna. Läser några detta så snälla få inte panik och börja tokringa, det kommer att komma information och det kommer gå att komma hit och rida men inte på regelbunden basis.

En annan sak som är jätte jobbigt är just det att jag ska lämna tillbaka Plösen, han åker hem till sin riktiga matte näst sista helgen i februari, det svider i hjärtat!!! Det är nästan så att jag ångrar att jag ringde och talade om att han skulle få flytta hem igen. Fatima och Finess vet jag inte riktigt hur det kommer att bli med ännu, kanske står de kvar men en tid tills allt har löst sig.

Jag har redan hyrt ut hans box till en valack som kommer stå här, han flyttar in den 1 mars om inget annat tillstöter så deras flytt hit till byn blir försenad.

När vi ända pratar om hästfronten så har jag börjat tänka på att det kanske är dags att unna mig något själv, ja just det en egen stor häst igen. Nu när jag nästan gått ner 30 kg i vikt, jag viker hela mitt liv åt barnen, maken och företaget, jag kommer ge upp något jag verkligen älskar, min ridskola!, då kanske jag är värd att ta upp min egena ridning igen. Jag kräver ingen svindyr tävlingshäst men jag skulle vilja ha någon som har några år kvar på banen, kan ta bägge galopperna utan problem och håller för att ta några skutt med. Skulle den vara inkörd vore det bara ett stort plus.

Jag kommer ju två ponnyer kvar, Piffi, våran lilla shettis och maskot för stallet. Det har funnits en tanke ett tag att jag skulle betäcka henne och jag tror att den tanken har mognat klart, skall börja titta efter hingst. Det är skit kul, helst skulle jag vilja hitta en minishettis hingst med en mankhöjd på max 80 cm. Vi får se vad det blir.

Sedan har vi stallets klippa, jag bara älskar denna häst och det gör alla barn inklusive min son också. Han rider henne gärna när han mår bra. Helst vill han rida ut i skogen och galoppera på grusvägarna. Melody gör allt för sin lilla ryttare, jag känner att allt som gör att Oliver kommer ut på något annat än att sitta framför datorn är guldvärt (ja jag vet att det är jag som bestämmer den tiden men jag hoppas att ni fattar vad jag menar).  Det är även här min tanke på en egen häst som jag kan rida kommer in för då kan jag följa med honom mkt mer och uppmuntra hans ridning. Ronja har ju judon nusom jag följer henne till minst två ggr i veckan så han behöver en aktivitet som är bara hans och min och skulle det kunna bli ridningen då skulle ingen vara gladare än jag.

/J

Nu  var man här igen, det var i och för sig ganska länge sedan sist, ca 2 år sedan men det är nummer 17  eller 18 i raden av operationer. Jaha vad gör jag här då?

För att göra en lång historia kort och inte tråka ut alla som känner till mina problem så kommer en ssammanfattning här.

* När jag var tio är fick jag en tumör i höger skenben som fick lov att behandlas med bentransplantat samt rekonstruktiv kirurgi. Detta medförde att jag fick en permanent nervskada i benet, det är verkligen skit jobbigt att ha ont hela tiden.

För att motverka detta så har jag fått en baksträngsstimulator inopererad. Det är den som har krånglat och gjort att jag legat här så många gånger förut.

VAD ÄR DET TÄNKER NI NU!

En baksträngsstimulator anläggs vanligtvis i två etapper. Vid ingrepp nummer ett appliceras en elektrod på baksidan av durasäcken i epiduralrummet, via en perkutan teknik. Elektrodkabeln kopplas därefter till en extern pulsgenerator. Patienten och den behandlande läkaren kan då aktivera stimulatorn och testa om elektrisk stimulering av baksträngarna lindrar smärtan. Om behandlingen ger smärtlindring kan stimulatorn implanteras subkutant och regleras utifrån med en fjärrkontroll. Även om huvudindikationen för ryggmärgsstimulering är svår neuropatisk smärta av perifert ursprung har man vid enstaka tillfällen gjort försök med elektrisk ryggmärgsstimulering (spinal cord stimulation, SCS) som behandling vid central smärta efter ryggmärgsskada. Effekten av SCS är relativt nedslående vad gäller den centralt utlösta smärtan. Vid smärta av såväl centralt som perifert ursprung hos till exempel patienter med en inkomplett skada kan metoden dock ha en viss effekt. Även om huvudindikationen för ryggmärgsstimulering är svår neuropatisk smärta av perifert ursprung har man vid enstaka tillfällen gjort försök med elektrisk ryggmärgsstimulering (spinal cord stimulation, SCS) som behandling vid central smärta efter ryggmärgsskada. Effekten av SCS är relativt nedslående vad gäller den centralt utlösta smärtan. Vid smärta av såväl centralt som perifert ursprung hos till exempel patienter med en inkomplett skada kan metoden dock ha en viss effekt. Tillvägagångssätt. En baksträngsstimulator anläggs vanligtvis i två etapper. Vid ingrepp nummer ett appliceras en elektrod på baksidan av durasäcken i epiduralrummet, via en perkutan teknik. Elektrodkabeln kopplas därefter till en extern pulsgenerator. Patienten och den behandlande läkaren kan då aktivera stimulatorn och testa om elektrisk stimulering av baksträngarna lindrar smärtan. Om behandlingen ger smärtlindring kan stimulatorn implanteras subkutant och regleras utifrån med en fjärrkontroll.

* Det som hänt nu är att batteriet är slut och man skall byta ut det gammla som ej är uppladdningsbart till ett uppladdningsbart som även är mycket mindre. Jag skall även flbyta lokalisation på pulsgeneratorn från låret till höger klinka.

Tiden verkligen sniglar sig fram fast jag börjar redan bli lite seg. Gick upp fyra i morse och packade samt jobbade undan i alla tre stallen samt tog hand om getter och höns så att Staffan och Therese inte skulle ha så mycket att ta hand om idag. Idag händer inget mer här på avdelningen än att vi får lite kvällsfika och sedan skall det duschas innan sängdags. Det skall det göras imorgon bitte oxå. Ingen vet än vilken tid operationen blir, själv hoppas jag att det blir på morgonen så slipper man vänta så länge eller i allafall på fm med tanke på att man ska fasta.

Jag ligger på en tvåsal, delar den med en mkt trevlig kvinna i 50 årsåldern. Hon skall operera diskbråck och är väldigt orolig så jag tycker synd om henne.

Få se om jag får lite snabb besök lite senare av Ursula som är kund hos mig när hon är på jobb i Falun, hon jobbar även som handkirurg här på UAS, hon skulle komma om hon hann och det inte var för mycket att göra på jouren.

/J

Det är inte alltid lätt att vara förälder oavsett om barnen är små eller stora. Varje ålder har sina specifika problem om barnen sedan har ett handikapp uppe på det så blir det inte lättare. Inte för att jag säger att det är mer synd om oss som är föräldrar till handikappade barn me det medför en del övriga specifika problem beroende på handikapp.

Som de flesta vet så har bägge mina barn ADHD av den svårare arten den som kallas kombinerad art alltså både med uppmärksamhetsstörning oc hyperaktivitet.

Allt går i vågor hur både de och jag mår och min man mår. Ett tag hade allt fungerat bra i skolan som annars är det svåraste stället för barnen att vistas på men några månader före jul vände det för sonen och allt bara rasade och blev till det sämre. Både lärare, assistenter och rektor solg larm samtidigt som vi själva verkligen noterade att något var fel, frågan var bara den vad?

Sonen tappade livslusten, gnistan och blev bara ett skal av den han en gång var, det tål att tilläggas att han är 11 år gammal. Det är här det hela kommer in, När man gjort vad man kan för att skolan skall fungera, allt från att inte låta honom gå i skolan till att anpassa skolgången till att ändra medicineringen till att ändra vårat liv så att vi skall vara mer tillgängliga för honom. Han har egen assistent, läkare och samtalsstöd vad mer kan man göra? Men det räcker inte, inte mår han bättre för det och än en gång är det här det kommer in vad gör man när man inte räcker till som förälder?

 Detta håller långsamt på att knäcka mig, jag sove rinte på nätterna, jag förebrår mig själv om man kunde ha gjort annorlunda... Jag är så jäkla trött på att vara trött och inte räcka till. Jag vill se honom leka, skratta och vara glad istället för att gömma undan sig och bara vilja vara ifred.

Det löser sig säger ni nog och ja det gör det säkert i sinom tid men jag känner att mitt tålamod och psyke inte har så himmlans lång tid kvar!

Vad kan man göra?

/J

JAAAAAAA!!!!

Första målet avklarat som jag satt upp från början, att gå ner till 85 kg från 113 kg. Nyårslöftet var att gå ner 6 kg till det innebär att jag skall ner till 80 kg men nu är första etappen avklarad och jag är stolt det är så jäkla skönt. Imorse stod vågen på    kg och det är underbart som jag tidigare skrev.

Jag försöker träna på men det har varit segt ett tag. Just nu försöker jag rida, gå med hundarna och springa lite då och då. Jag har ju ett mål på att klara vårruset som är 5 km, just nu känns det som en övermäktig utmaning om man skall springa den vägen. Att gå skall väl inte vara några problem men att springa... Just nu klarar jag 1 km och då är jag trött men jag kan fortsätta att jag efter det men jag har aldrig haft något löpsteg så det är ett problem. Planen är att försöka intervall träna för att få upp konditionen ännu mera. Nu till veckan skall jag kolla in det nya gymmet som öppnat här i Svärdsjö. Jag längtar till Judoträningen börjar för där tar jag ut mig ordentligt utan att tänka på att jag tränar så hårt.

Så här såg jag ut i maj 2010 113 kg tung:  

På detta kort vägde jag 86 kg men det är nästan   :  

/J

Är de till för att brytas eller för att uppmuntra en eller faktiskt uppfyllas? Ja inte vet jag men jag har i allafall några tankar inför det kommande året. Det är mycket som händer och våran familjs liv snurrar rätt fort men inte alltid åt samma håll. Med tanke på hur dåligt min son mår (kommer bloggad om under en annan kategori) så kommer första delen i mitt löfte gälla familjen. * Jag kommer minska ner på antalet hästar för mig själv, så tyvärr kommer Plösen, Fatima och Finess att lämna gården som det ser ut nu. Detta kommer i sin tur leda till att jag drar ner på lektionsverksamheten och det i sin tur kommer ge mig mer tid med familjen.* Jag ska även tala om för min man och mina barn hur mycket de är värda varje dag och kämpa för konstruktiva lösningar på våra kommande problem.* Jag lovar mig själv att INTE gå upp i vikt och FÖRSÖKA tappa 6 kg till så jag hamnar på 80 kg.* Jag skall delta i vårruset, än om jag inte kommer springa de 5 km som loppet är.Det får räcka så får vi se om man kan sätta upp flera löften/mål på vägen./J

Som sagt here we go again....

Jag ska ju säga att helgerna som varit nu har inte varit lätta, jag har fuskat både med gott och dåligt samvte men nu har jag bestämt mig att nu får det vara nog och det känns faktikt som om jag kan hantera det hela, tror jag. sötsuget finns där under ytan nu och det är jobbigt men jag försöker som sagt stå emot.

Jag har gått upp lite underdessa dagar, jag var så nära mitt mål på 85 kg innan jul. Jag vägde då 85,9 kg! Nu är det lite mer tyvärr men jag har ätit gott under dessa dagar   . Så  i morse stod vågen på 86,9 kg. Så åt mig påminna mig själv och de som vill och orkar läsa min ego peppning.

Hela resan började den 4 feb och då vägde jag 113 kg men på riktigt då jag tog tag i det hela började den:

9/8-2010

Vägning: 109 kg

Önskad viktminskning 10 % = 10,9kg

Stussmått 139 cm

Magmått 112 cm

Bystmått (Över byst) 109 cm

Under byst 95 cm

Hö över arm 43 cm

Vä över arm 42 cm

Hö vad 48,5 cm

Vä vad 48 cm

Hö lår 83 cm

Vä lår 82 cm

Idag den 2/1-2011 nästan 5 månader efter starten ser det ut så här:

Vägning: 86,9 kg = - 26,1 kg

Viktminskning = 23,1%

Stussmått 119 cm = - 20 cm

Magmått 89 cm = - 23 cm

Bystmått (Över byst) 99 cm = - 10 cm

Under byst 87 cm = - 8 cm

Hö över arm 34 cm = - 9 cm

Vä över arm 33cm = - 9 cm

Hö vad 44 cm = - 4,5 cm

Vä vad 44 cm = - 4 cm

Hö lår 71cm = - 12 cm

Vä lår 70 cm = - 11 cm

Detta innebär att jag sammanlagt har minskat 110,5 cm runt om kroppen!!!Inte så bra bilder men man kan se en viss skillnad tror jag =)

The show most go on

/J