Ja jag kan inte uttrycka mig mildare just nu, jag är så trött på att det inte kan vara lätt någon gång när man skall försöka hjälpa sina barn.

Oliver har ca 7 km till skolan enkel väg, han har 1.5 km till busshållsplatsen han har ADHD, kan inte klockan, vet inte hur man läser en busstidtabell, är paniskt mörkrädd och måste ta medicin 1 timme före han skall börja fungera. Bussen som är stor allmän buss går kvart i åtta på morgonen, det tar honom 25-30 min att ta sig till busshållsplatsen, det innebär att han måste gå 7:15 hemifrån då måste han ta medicinen 06:15. Ja så lång är det väl inte helt ovanligt för en ungdom men sedan kommer kruxet, när han skall hem är det fler än en buss, han kan inte läsa och vet heller inte när han skall plinga för att gå av, stressen gör att han blir aggressiv och osäker och det gör i sin tur att det tar upp hans tankar under större delen av dagen så han inte kan koncentrera sig i skolan pga att han är rädd att det skall gå fel med bussen på vägen hem. Frågor som snurrar i hans huvud är , tar jag rätt buss, vet jag när jag ska gå av, vem kör bussen, tänk om jag inte förstår hur jag ska plinga eller nåt busschauffören säger. Detta som sagt förstör ofta en hel skoldag. Nästa problem är att nu när höst och vinter närmar sig så kommer även mörkret som han är fruktansvärt rädd för, vägen till bussen hemifrån har bara tre gatlyktor sedan är det kolsvart ute, vi bor mitt i skogen med en hel del djur efter v¨garna. Detta i sin tur gör att han börjar jaga upp sig dagen/kvällen innan skolan hur han skall kunna gå till bussen. När man inte kan somna och är orolig hela natten är det mkt svårt att orka upp 6:15 för att ta sin medicin så att den ska hinna verk innan det är dags att ta itu med mardrömsvägen till skolan!!!

Nu är det så att vi skjutsar honom till och från skolan varje dag pga att undvika just denna händelsekedja men som ni förstår är det totalt omöjligt som förälder att ha ett normalt jobb om man skall kunna göra det varje dag. Så länge vi bodde i Sandviken/Gävleborgs län var det inte några större problem med att få anpassad skolskjuts pga av hans handikapp, han hade stöd av både skolan och av Lss (Lagen om särskilt stöd hos kommunen). Sedan han börjat på högstadiet har det totalt varit tvärstopp, uttryck som - Han är ju stor nu, vi har ingen skyldighet, varför skall han särbehandlas osv osv är det som vi får höra.

Likaså har vi då Ronja, hon kan visserligen läsa och skulle nog kunna lära sig att hitta i en busstidtabell men hon har socialfobi till viss del och tycker att det är mycket obehagligt att vara med okända människor. Hon har 2,2 mil till sin skola enkel väg, för att ta sig dit med buss måste hon gå 1,5 km till busshållsplatsen, åka buss in till Falun, där måste hon byta till en av stadsbussarna och sedan åka till sin skola. Samma sak gäller för hennes medicinering som för Oliver. Bussen som hon skall åka med gå 7:10 för att hon skall hinn med och byta till den buss i stan som går till hennes skola., det innebär att hon måste gå hemifrån 6:40 och då gå upp ca 5:40 för att hon skall hinna göra sig i ordning och att medicinen skall börja verka. För att ta sig hem blir det omvänt och det skapar oro ytterligare för henne att ta rätt buss, hinna med att byta, vilka kommer sitta på bussen och så snurrar hela hennes tankekedja igång och alla läskiga tankar och tvångstankar kommer hos henne och det stör hennes nattsömn och koncentration jättemycket.

Vi har sökt och sökt anpassad skolskjuts men utan resultat. Oliver menar de att han ska klara av att åka buss till skolan det är inget att orda om, de tar ingen hänsyn alls till hans handikapp. Jag frågade hur det skulle ha varit om han hade suttit i rullstol, de tittade på mig och sa med kraftigt eftertryck, JA VADDÅ, DÅ HAR HAN JU ETT HANDIKAPP DÅ KAN HAN VäL INTE ÅKA KOMMUNALT, DET SKULLE JU TA ALLDELES FÖR MYCKET ENERGI!!! Ja just det ja jag glömde att handikapp måste synas för att vara ett handikapp. Jag har inte fått nåt svar på hur de tänker att han skall klara att komma på rätt buss i rätt tid när han varken knappt kan läsa och kan inte klockan, det verkar inte vara en så väsentlig del i problemet.

Ronja får ingen skolskjuts pga att vi valt bort den närmaste skolan dit hon tillhör!!! Skolan som hon gick på innan och skulle gå på har intygat att de inte har resurser att ta hand om henne och att de var befogat med ett skolbyte för hennes del pga kunskaps och sociala angelägenheter men de är orubbliga, det är vårt fel att vi flyttat henne, det skulle vi tänkt på innan.

Som tidigare nämnt är det nästan omöjligt att ha ett jobb när man skall skjutsa och hämta två barn fyra olika tider varje dag och till råga på allt så ska den ena till Svärdsjö och den andra Falun. Hela förra terminen jobbade min älskade make enbart helgnätter för att vara hemma på veckorna och vara tillgänglig. Jag har ju varit hemma och drivit eget företag i många år men på grund av olika saker som inträffat samt att det snart gått så lång tid sedan jag jobbade som sjuksköterska så måste jag jobba på sjukhuset igen. Jag fick en natttjänst så att jag kan hinna jobba och hinna hem för att köra ett barn till skolan. Vi tänkte att det kanske löser sig ändå men då kom nästa smäll, maken fick inte fortsätta att jobba helgnätter utan är nu från och med efter sommarsemestern tvingad att återgå till 4 skift igen, detta innebär att det blir väldigt knepigt att få ihop det så att bägge barnen kommer till skolan i tid och hem igen. Som förälder är detta fruktansvärt stressande. Jag mår mkt dåligt och har ingen energi till något, endera sover jag hela tiden eller så kan jag inte sova alls.

Det är inte bara ett problem att få dem till och från skolan, det är fruktansvärt dyrt oxå. Det krävs två bilar. Den ena går fram och tillbaka till Falun 4 vändor a 2,2 mil = 8,8 mil om dagen den andra går till Svärdsjö 4 vändor a 7 km = 2,8 mil. Det innebär 11,2 mil om dagen.
våra bilar drar ca 0,8 l milen om man lägger ett snitt mellan dem, en är diesel och den andra är bensin så jag har räknat på 15 kr litern. Det innebär 134,40 kr om dagen. Det blir, 672 kr i veckan och ? 2688 kr i månaden för att enbart skjuts barnen till och från skolan. Det är fan inte klokt.

Detta läsår fick jag ett samtal från skolskjutskontoret där de tittat på fallen igen och de hade nu bestämt att de skulle töja på reglerna lite, så att vi skulle bli nöjda och det skulle bli lite ekonomiskt lättare, jaha sa jag kommer vi bli beviljade skolskjuts? Nä vi har kommit fram till att barnen kan få ett varsitt skolbusskort får jag till svar.... VA, HALLÅ... jag blev så häpen så jag först inte riktigt förstod vad de sa, sedan gav jag bara upp, jaha ja det var ju bra eller inte om ni hade brytt er att läsa ansökan så hade ni kanske förstått att ett busskort inte hjälper oss era dumma jävlar!!! Jag blir bara så fruktansvärt trött, är det ingen som måste bry sig om våra barn som inte passar in i mallen? De menade på att jag skulle vara nöjd för busskorten kostar ju i alla fall 750 kr i månaden. Då frågade jag om jag inte istället kunde lämna tillbaka busskorten så betalar de mig 1500 kr månaden. Det blir ju en liten lättning i vår plånbok per månad om det skulle kunna vara genomförbart än om problemet med vem som skall skjutsa och hämta kvarstår.

Jg fick återkomma nästa vecka för svar, å de tog upp det i alla fall vart förvånad över det. Veckan gick och svaret kom... nja man kunde inte riktigt tänka så, visst fanns det fall där föräldrar hade fått ekonomisk kompensation för att man inte kunnat lösa skolskjuts frågan på ett bra sätt och det skulle vi oxå kunna få men då var det kommunens mall som gällde och det var 2000 kr per barn och termin!!! Jag räknade på 15 v skolgång denna termin och då är det i kraftig underkant det är närmare 17 v men jag tog 15. Det innebär ? 10080 kr för oss i bensinpengar. Så inte ens 50 % av kostnaden skulle det ersätta. Hade jag fått busskortspengarna för denna tid hade det varit 5250 kr alltså 1250 kr mer än de 4000 kr som de erbjöd, jag frågade vart de tar vägen, de kunde ingen svara på. Tack men nej tack som sagt hjälper det mig inte men det var snällt att ni tänkt till och erbjuder oss busskort till barnen med tanke på att just bussåkandet är det i sig som ärr det svåraste momentet för dem, det enda det hela tyder på är att de inte har bemödat sig att titta på min ansökan i år heller...

Trött och ledsen mamma som har en känsla att jag eller maken måste säga upp oss från jobbet för att kunna skjutsa och hämta vår barn i dagens skolpliktiga samhälle men det är ett annat inlägg...

/J

Jag kan inte låta bli att le åt alla förväntansfulla sex och sju åringar som börjat skolan nu de senaste dagarna, känslan av att ha blivit stor. Många föräldrar är nog oxå lättade att dagistiden är över men en del känner sorg över att deras minsting har blivit stor och en era i livet är slut för alltid. Många somrar när barnen var yngre kände jag att jag längtade tillbaka till skolårets schema och rutiner, barnen mådde absolut bäst när allt var som det alltid varit. Nog var det jobbigt att strida för deras rättigheter även då men på något sätt så hade jag fortfarande tilltro till skolväsendet.


Denna gång, inför denna termins start har jag enbart känt ångest, det började ca två veckor före det var dags och jag märkte att ju närmare vi kom den 20 augusti ju mer irriterad och rastlös blev jag. Det började växa en klump i magen på mig medan det kändes som mitt hjärta blev tyngre och tyngre för varje dag som gick. Varför? Jo mina barn passar inte in i skolans stereotypa värld, de har speciella behov men dessa schasas ofta under mattan och det låtsats som om de inte finns för de kostar pengar och någon måste engagera sig och ta hand om det hela.

Min son Oliver har ADHD av kombinerad art, han har även autistiska drag som troligen kommer att bli klassade som Aspergers syndrom (han är under utredning just nu, igen...), han är oxå till 95 % säkerhet även dyslektiker (även detta under utredning). Oliver hade hjälp av en assistent från förskoleklass till sista terminen i sexan, då avvecklades hon pga att han började bli stor nu och på högstadiet kunde vi inte räkna med att han skulle kunna uppta en resurs helt själv det var inte hållbart ur den ekonomiska aspekten.

Han kan inte skriva sitt för och efternamn med rätt bokstäver (han blandar stora och små bokstäver samt har mkt svårt att stava) och har just börjat åttonde klass, det som är mkt konstigt är att skolan i sig själv har aldrig påpekat att han har problem med skrivandet. De säger att han är sen och att hans handstil är slarvig men de har aldrig, föreslagit att man skulle titta närmare på det hela eller faktiskt påtalat att det inte är normalt för en åttonde klassare att inte kunna skriva sitt eget namn när allt annat skall vara så jävla lika för alla. I sitt första betyg var han underkänd i sju ämnen men han hade 98% närvaro i skolan, ingen tyckte det var konstigt... Ingen har signalerat över huvudtaget sedan han började högstadiet att det kanske inte står helt rätt till med hans inlärning. Vi har påpekat, bett, bönat, skrikigt, gråtit och hotat oss igenom hans första år för att hans skolgång skall vara anpassad efter hans förutsättningar. Problemet är att han har högt IQ och det syns inte på honom att han är handikappad och då är man inte handikappad. Det som förvånar mig är att än idag finns det så lite kunskap om neuropsykiatriska diagnoser och behoven dessa barn har.

Min dotter har oxå ADHD av kombinerad art samt en bekräftad Aspergers diagnos. Hon är troligen oxå dyslektiker. Hennes stora problem är att tolka intrycken runt om henne, hon förstår sig inte på världen. Alla dess outtalade regler, ironi och alla ramar hur saker och ting skall göras på just det sättet. Hon har mkt jobbigt med folkmassor på ex bussar och är livrädd att göra fel, säga fel eller utmärk sig så folk tittar på henne. Det syns inte på nåt sätt han hon har ett dubbelt/trippelt handikapp och därför finns det inte. Skolan eller rättare viss personal på skolan där hon gick låg och mellanstadiet försökte mkt bra i omgångar att tillgodose hennes behov tyvärr var inte alltid rektor och andra bestämmande personer med på samma linje. Det beslutades hastigt vid nyår sista terminen i sexan att hon skulle byta skola pga att hennes dåvarande skola hade kört fast, det kändes som de jobbade i sirap och allt stod stilla, de hade inget mer att erbjuda henne. Vi flyttade henne och på de två terminer hon nu gått på den nya skolan har hon blomstrat, utvecklingen är enorm, hennes självförtroende har ökat, hon har vänner och hennes betyg går bara uppåt. Visst har vi fortfarande problem, stora sådana inom vissa områden men det är väldigt konstigt att det kan skilja sig så mkt mellan olika skolor i samma skoldistrikt. Kunde jag skulle jag även flytta Oliver till samma skola som henne men just nu fungerar det inte av olika anledningar så vi får kämpa på.

/J

Ja tro det eller ej, än en gång svek jag mig själv angående vikten. Förra årets viktresa var en succé för mig själv 117 kg till 78 kg! Jag har inte mått bättre än vad jag gjorde då, vältränad, lätt och alla hejade på mig som i sin tur stärkte självförtroendet.

Men... En ryggoperation, en höstdeppresion, en psykologutredning på varje barn och en nära väns personliga krasch gjorde att det gick utför igen. Egentligen skall jag väl skylla på min dåliga karaktär....

Det som förundrar mig lite är att jag höll vikten när jag tränade judo 3 ggr vecka, gymnade 3-4 ggr samma vecka samt red mina hästar, sprang och motionerade hundarna plus skippade kolhydraterna ska det va så jäkla svårt att hålla sig i trim?

Så först sa jag aldrig över 85 kg, sen 90 kg sen insåg jag att det gått åt helvete så nu gör jag samma sak igen. Hänger ut mig själv ordentligt för att sporra mig så får vi se vart det landar denna gång.

Är inte riktigt mogen att lägga ut min startvikt än men resan började den 5/8-2013 (tror att förra gången var det 9/9-2011) kan i och gör sig kolla det.

Min plan är att först detoxa från socker och det har jag hållt på med nu i en vecka och det går bra. Jag har inte riktigt kommit in i matvanorna än så just den biten är lite seg. Träningen består just nu i ridning men gym och boxning väntar för min del om en månad, vill komma igång lite först. Staffan (maken) kör på jämsides med mig och det ser ut som mina snören till tonåringar kommer vara med på gymmet.

Nu kör vi!

/J