Hur mycket skit kan komma på en gång i ens liv och hur länge kan en sådan episod pågå? Eller är det så att de bra stunderna suddas ut totalt när man mår dåligt och därför slutar man uppmärksamma dem?

Det känns som om min och vår familj har haft uppförsbacke väldigt länge nu, för länge faktiskt. Om man får det man förtjänar då måste jag ha gjort något förjävligt i mitt förra liv. Min dotter skojade en dag och sa:
- Mamma du kanske spikade upp Jesus på korset!
Ja det kanske var jag eller så är jag landsförrädare och superskurk. Annars ska man följa andras åsikt om att man får bara det man klarar av, men jag klarar inge mer... Jo visst är det en bit kvar till vansinne men jag vill inge mer.

Jag är 37 år gammal och det har hänt så mkt i mitt liv redan både positivt och negativt men det negativa är så tungt att bära.

Jag miste min mor som tioåring efter tre års kamp mot hennes cancer. Hon var 28 år. Min far hade då redan flyttat och min mormor och morfar fick ta hand om mig. Sedan har min mormor, morfar, farmor, farfar, gammelmormor, bror och son alla gått till andra sidan den äldsta 73 år gammal de flesta före 70 års ålder. Jag fick några månader efter min mors död en egen tumörsjukdom som krävt många operationer och livslång behandling. Vår släkt inramas av cancer och demensens väggar.

Jag har mist en handfull vänner till den mörka sidan, i år rycktes ännu en ung kille hastigt ifrån oss - det är så orättvist!

Jag har hunnit med att tampas med efterdyningar i alkoholismens vågor, varit och är medberoende samt slagits med olika beroenden hos mig själv.

Jag har rest i både gott och ont, sett fram och baksidor av olika länder, droger, missbruk och vapen samt vita stränder, underbara människor och kulturer. Många avtryck finns på mitt hjärta men det fattas även några bitar som blivit kvarlämnade hos personer som betytt väldigt mkt för mig men av olika anledningar har de försvunnit ur mitt liv.

Ofta slåss jag med mina egna demoner samtidigt som jag försöker intala mig själv att de tillhör det förflutna. Nutiden kantas av min underbara man, två underbara barn och några få riktiga vänner som betyder väldigt mycket för mig fast jag säger det allt för sällan. Ändå lyckas jag inte trycka tillbaka de mörka, jobbiga tankarna, kan inte sluta ställa frågor som det inte finns några svar på. Tankar flyter ihop till en sörja och ibland har jag svårt att sortera allt.

Fungerar det att lägga locket på?! Svaret är nej! Inte hur länge som helst i alla fall. Jag önskar att jag tagit tag i saker och ting tidigare, sökt svar försökt gå vidare, gjort klart. Nu är det för mycket, jag, barn, skolor, ADHD, lärare, ekonomi, sömnlöshet, ångest, övervikt, träningsnarkomani, älskade make mm mm hjärnan har helt enkelt stängt av. Jag höll garden uppe men jag har inte ens ett försvar längre och det gör mig ännu meta sårbar att vara så blottad. Jag kan inte hantera mina känslor, hur ska jag då hantera när andra försöker hantera dem? Måste förklara hur jag mår, att jag inte orkar med mer än det som ligger mig alldeles närmast hjärtat. Det är svårt när man får höra - ryck upp dig! Du ser inte sjuk ut! Vad länge du vart hemma!

Ja det har gått ett år! Jag orkar fortfarande inte vara vaken en hel dag om jag vart på möte eller åkt och handlat, dessvärre lider jag av total insomnia på nätterna oavsett om jag sovit på dagen eller inte, tankarna plågar mig nätterna igenom utan att jag egentligen kan fånga något som far igenom min överhettade samt bortkopplade hjärna.

Ridning, boxning och träning är mina naturliga droger, tyvärr är det lika svårt att ta sig för dessa aktiviteter som att sluta med riktiga droger, tro mig jag vet.

Jag lider av en enorm ångest för att åldras, men inte för att dö som många tror, egentligen inte heller för att bli gammal. Det som gräver ett hål i mig är att bli sist kvar, att få lov att se mina barn mista sin far, orka finnas för dem när mitt eget hjärta kommer förtäras. Sedan se dem se mig tyna bort - samvetet att inte tänka på dem utan mig själv i första hand. I denna fundering/känsla känner jag mig inte ett dugg vuxen utan barnsligt självisk!

En dag kommer jag se tillbaka på mitt liv och ställa mig frågan, gjorde jag någon skillnad? Uppnådde jag något? Vad gjorde jag för nytta i denna värld?

Alla svar finns inte än och alla svar kommer inte att visa sig för mig varken idag, imorgon eller kanske inte överhuvudtaget men en sak vet jag utan vissa speciella personer i mitt liv skulle jag inte vara där jag är idag...

/J

Johanna Janols Rengeborg

An arrow can only be shot by pulling it backward. When life is dragging you back with difficulties, it means its going to launch you forward into something great. So just focus and keep on aiming...