Som de flesta vet och förstått efter eventuellt ha läst mina gnäll inlägg så har jag en del värk, ja nästan överallt faktiskt. Detta beror på skador och sjukdomar som jag har och har haft.

Jag älskar att ha kommit igång med träningen och jag vill inte opereras igen men opereras jag inte kommer jag snart ha så ont så att jag inte kommer kunna träna och det kommer göra mig tokig, eller tokigare än vad jag redan är. Så tänker ni, opereras och ta en rehab tid och kom tillbaka.

Hade valet vart så lätt hade jag gjort det. Det som gör att jag måste opereras är att min ryggmärgsstimulators (ryggmärgsstimulator är en liten, implanterbar anordning som har ungefär samma storlek som ett stoppur. Stimulatorn ger elektriska signaler till Epiduralrum nära din ryggrad genom en eller flera elektroder. Behandlingen ger smärtlindring genom att modulera smärtimpulserna innan de når hjärnan) batteri som sitter i höften har flyttat sig och ligger just nu över höftkammen och skaver och skapar irretation och inflammation i höger höft samt att batteriet (ca 8x5 cm) lägger sig på tvären, på högkant eller vänder sig och det gör så satans ont.

Som ni kanske räknat ut så har jag denna stimulator pga en annan skada (tumör i höger underben, där jag opererats X flera med stora nervskador som följd) så om jag tar bort stimulatorn kommer en annan värk slå igenom.... Moment 22 alltså... Jag kan ju alltid be dem flytta på batteriet någon annanstans igen, det kommer bli den 20 operationen sedan 2004 och då har jag bara räknat dem gällande stimulatorn, utöver det har vi nog ca 10-12 till att lägga till listan.

Jaja jag måste kontakta Smärtenheten på Akademiska imorgon få se vad de säger, hur lång väntetid det är till op och vilka olika lösningar som finns. Nåt måste jag göra ganska omgående pga att värken stegrats så mkt de sista veckorna att nu känner jag av det hela tiden och rörelsen i höften är inskränkt.

Bild ett föreställer ett batteri av modellen jag har inopererat.

/J

Japp ni läser rätt och tror säkert att det slagit slint i huvudet på mig. Det trodde många när jag började boxas för ca tre år sedan. Jag gic på Pink Glove Boxning som är en boxningsförbundet enbart för tjejer och ett fantastiskt upplägg men jag kände att jag ville ha mer, mer blod, svett och tårar rent ut sagt. En vän som höll på med thaiboxning erbjöd mig att följa med så jag var med en gång och hälsade på och det var skithäftigt men terminen led mot sitt slut och sommaruppehåll så det bestämdes att jag skulle börja efter sommaren 2015 och sagt och gjort så stod jag en snart 40 årig kvinna tillsammans med alla vältränade killar och tjejer föddà på -80 och -90 talet 😦, hur i hela friden skulle jag överleva detta? Men jag hade bestämt mig så, det var bara att köra. Första träningen var.... Plågsam är nog det rätta ordet, jag har sällan vart så trött i hela mitt liv, jag kunde inte få ner visakortet i betalapparaten på Ica efter för jag skakade så. Vaknade två dagar senare, samma dag som var dags för träning och visste inte hur jag skulle komma ur sängen pga träningsvärken från helvetet, men jag åkte igen och igen och igen.

Det är så fantastiskt roligt och skönt att träna och jag blir bättre och bättre det törs jag säga själv. Jag tränar på Falu Muaythai min Ajan(tränare) heter Tam Stadigs.

Jag kan inte riktig beskriva hur mkt thaiboxningen ger mig både fysiskt och psykiskt. Dagarna jag tränar kan jag oftast sova relativt bra på nätterna, i allafall flera timmar än vad jag vanligtvis ger. Träningen ger mig en identitet, jag utvecklas fortfarande fast jag närmar mig 40 år och är kvinna. Jag behöver inte följa strömmen, jag vill inte bli en bullmamma fast jag älskar mina barn och ställer upp för sem till 300% men jag vill inte ge upp livet nu, jag vill ha roligt, svettas och utvecklas.

Flera gånger har jag tvivlat på min förmåga, om jag verkligen hör hemma på matten och i ringen med alla fit:a och trimma men jag har inte gett upp. Jag kan sparka oc slå som de, kanske inte lika snabbt och lika hårt men jag kan)!

/J

Dags att uppdatera om Feffe. Sist jag skrev om honom kan jag tänka mig att det var ganska mkt frustration i inlägget. Feffe är min nu 10 åriga korsningsponny på 155 ?. Han spökade för allt, helt underbar häst att hålla på med i stallet, inte elak ute så han med vilja ville kasta av en men han såg spöken verkligen överallt. Detta gjorde i sin tur att han fick mkt svårt med koncentrationen och oftast slutade ridturerna i en viljekamp.

Efter en del övervägande och forskande bestämde jag mig för att han och jag behövde en paus från varandra av olika anledningar, 1. Hans spökande, 2. Jag hade opererat bägge handlederna och hade en längre rehabilitering framför mig och hade ingen som kunde rida honom under tiden så han fick åka till Askersund och Stall Släte där Regina Fallberg skulle ta hand om honom på obestämd framtid, det var mars 2015.

Det kändes jättebra att träffa Regina när vi kom fram. En ung, lugn tjej som bodde på en gård som liknade våran. Ingen stor tävlingsanläggning utan hemtrevligt och ombonat. Feffe själv vart toklycklig när hans släpptes ut i hagen för här hade ju gräset kommit fram lite!

Månaderna gick och jag kände inte att jag var redo än att ta hem honom. Jag och Regina höll kontakten under hela vistelsen och hon berättade om hans framsteg. I början av november började tankarna fara fram och tillbaka skulle han få vara kvar där nere för alltid eller skulle jag ta hem honom? Räcker min tid för en häst till? Men han är ju MIN häst (det är ju alla andra i stallet här hemma oxå, men just Feffe var ju menat till mig och ja ni kanske fattar). Så tänkt, funderat, gråtit osv åkte jag och min vän Eveline (Feffes förra fodervärd) den 5 december ner till Askersund för att hämta hem honom. Nästan 10 månader hade han vart borta men nog var han sig lik förutom att hans stubbade man växt ut.

Efter att det praktiska var uppklarat så lastade vi och åkte hemåt Dalom igen. När vi kom hem och lastade ur hände det roliga/sköna att han knallade in i stallet, hälsade på sin tidigare boxgranne, gick till sin Box och åt sitt hö som fanns där tills hans katt kom (ja Feffe har en "egen" katt, de myser på kvällarna, Skrik som katten heter ligger i hans hö så han får vänta tills katten är klar innan han kan äta) gick raka vägen in i hans Box, la sig i höt och de hade sin ritual fast de inte setts på 10 månader! Djur är bra fantastiska.

Detta var en uppdatering nummer ett om Feffe. Det kommer mera....

/J

Uppdatering på bloggen har vart otroligt dålig, jag har egentligen inget att skylla på mer än att jag är oorganiserad och lite vilse just nu.

Börjat uppdatera där det inte ligger så mycket personliga känslor just nu (förstå mig rätt)!

Vår älskade C ponny Melody är dräktig. Hon är bra rolig, vi har försökt betäcka henne i tre år med fina och smäckra herrar av typ arab, Lusitano men inget dög. När vi sedan skulle betäcka vår Nordis då passade minsan damen på och tog saken i egna hovar. Målinriktad stegade hon iväg till gentlemannens hage och han var inte sen att ge gensvar på inbjudan så... Ja resten förstår ni nog.

Så vårt hjärta väntar nu en bäbis med Idenors Tindex. En fantastiskt mysig nordsvensk som gjort bra ifrån sig på banan. Som sagt vart det inte riktigt som vi tänkt nen vi väntar med spänning på den underbara lilla krabat som skall komma till oss i juni.

Vid dagens datum är det 105 dagar kvar till beräknad fölning.

??