Jag har nog hittat en av de bättre läkarna som går att få tag på (är dock privat), dosen av Concerta skulle höjas om sju dagar om allt känns bra vid utvärdering så idag ringde dr för det har gått sju dagar idag, det är service!

Måste säga att jag tror att jag känner av effekt av medicinen, jag är mkt mer lättstartad på morgonen/fm än tidigare och har återfått en viss glädje att göra vissa saker. Blir mkt trött fortfarande för jag vet inte vad lagom aktivitet är ännu - när jag väl känner lite energi då kör jag rakt in i kaklet och kraschar så jag märker att jag måste försöka lära känna min kropp på nytt, vad som är lagom och vilken struktur som är passande för mig.

Det som är jobbigt sedan medicinstart för ca en månad sedan är att jag drömmer mkt kaosdrömmar, ex jag och Maken skiljer oss, jag tappar bort barn eller djur, huset brinner osv enligt läkaren är det inget konstigt. Kroppen är inte van att sova (har inte sovit så här bra på flera år, använder fortfarande både lång och kortverkande sömnmediciner) så den fungerar inte riktigt när den går ner i djupsömn, det kommer bli bättre med tiden... hoppas jag för nu är jag lika trött om inte tröttare efter sömn fast på ett annat vis.

Jag har fortfarande svårt att acceptera att Landstingssjukvården har förnekat mig rätten till rätt diagnos så länge, möjligheten att hitta en rytm, mig själv istället gör att pula i mig en massa mediciner för åkommor som egentligen inte finns eller som är sekundär problem. Måste jobba med mig själv att inte fastna i denna bitterhetskänsla och älta att jag ?förlorat? flera år som feldiagnostiserad utan istället försöka börja leva här och nu, ett steg i taget..,

Som de flesta vet så är jag inget fan av vintern alls men det går inte att fascineras av de magiska snö landskapen man kan mötas av.

Idag på morgonpromenaden med hundarna är allt tyst, vitt och det snöar ymnigt, plötsligt reser skogens konung sig bara ett tiotal meter ifrån mig. Han hinner iväg en bra bit innan jag kallat in hundar och fått upp kameran, vi står och tittar på varandra ett bra tag innan han vänder om och går in bland de vita granarna.

Det är fantastiskt med dessa möten i orörd natur...

Har ett litet juluppehåll nu i träningen. Fet har gått superbra att träna från aug till mitten av nov då hände nåt, jag vart jättetrött, yr och orkeslös. Kan säker bero på många saker men jag blir så frustrerad när jag inte orkar det jag vill. Sedan är min kropp så jäkla känslig, direkt jag minskar på träningen så går jag upp i vikt och det är en mkt känslig punkt för mig. Är verkligen livrädd att börja lägga på mig ett kilo här och ett där så är man tillbaka på tresiffrigt i slutändan och mår skit.

Ska ta det lugnt till efter nyår sedan blir det att skärpa till sig och fokusera på träning, boxningen får mig att må bra därför är det värt att lägga all fokus på den.

Lite skillnad från första året på PGB (Pink Glove Boxing, teknik boxning för tjejer) till nu när jag har tränat 2 år thaiboxning och tappat nästan 30 kg mellan start och nu. Älskar att känna mig stark och smidig för att jag alltid fått lov att kämpa mig till varenda liten cm av idrottsframgångar. Har alltid vart stor och överviktig oavsett hur mkt jag tränat därför tar jag det så oerhört hårt när jag lägger på mig nåt kilo, är verkligen rädd att falla tillbaka i gamla ovanor och tappa kontrollen över vikt och träning.

Andra terminen på PGB

Äntligen för snart en månad sedan vart utredningen klar och resultatet var - solklart fall av ADHD! Jag är snart 41 år och har väntat så länge på denna utredning, det ska tilläggas att jag till slut valde att göra den privat annars skulle jag minst få vänta 18 månader till innan första bedömning hos Öppenvårdspsykiatrin. Det menas alltså att de ska bedöma om jag skall gå visare för utredning så om det skulle ha beslutats för vidare utredning så skulle jag få vänta 18 månader till (fast man har rätt till valfrihetsremiss).

Jag har börjat med Concerta och är uppe i 54 mgbom dagen och nu börjar jag känna en förändring, svårt att förklara och även svårt att hantera den nya känslan i kroppen även om det känns helt rätt. Jag är bara inte van att känna mig ?pigg? och ha lust att höra saker. Samtidigt så har jag svårt att göra något lagomt just nu. Känner mig inspirerad att göra saker men glömmer bort att jag fortfarande ligger back i energi så jag kör slut på mig totalt och det blir inge bra. Det tar nig ett tag att lära känna sig själv och hitta det där lagom...

Samtidigt som jag är då glad att det äntligen är klart och att jag hade rätt, det som jag misstänkt i 15-20 år... men jag har oxå en känsla av bitterhet, tänk om jag hade sluppit vänta i 20 år på rätt diagnos, sluppit alla andra mediciner av olika slag som psykiatrin försökt trycka i mig trots att jag sagt att de inte hjälper mig. Känns som jag tappat flera år av mitt liv som jag kunde ha gjort nåt mkt bättre av än att hela tiden kämpa med mina inre demoner...