Rovdjur

Vassa klor
Snabba steg
När jag står mitt emot den blir jag bara feg

Lysande ögon
Hjärtskärande skrik
När jag är borta så festar den på mitt lik

Hoppar högt
Och river till
Att jag ska fortsätta slåss är det den vill

Rinnande blod
Öppna sår
Tiden då den äntligen fick mig var en solig vår

Blomstrande blad
Och en öppen kista
De sista 60 åren av mitt liv kommer jag att mista

Våta kinder
Snoriga papper
Alla sörjer flickan som inte orkade vara tapper

Ett förlorat liv
En stjärna utan glans
Att ta livet av mig var det bästa som fanns

Jag har nog hittat en av de bättre läkarna som går att få tag på (är dock privat), dosen av Concerta skulle höjas om sju dagar om allt känns bra vid utvärdering så idag ringde dr för det har gått sju dagar idag, det är service!

Måste säga att jag tror att jag känner av effekt av medicinen, jag är mkt mer lättstartad på morgonen/fm än tidigare och har återfått en viss glädje att göra vissa saker. Blir mkt trött fortfarande för jag vet inte vad lagom aktivitet är ännu - när jag väl känner lite energi då kör jag rakt in i kaklet och kraschar så jag märker att jag måste försöka lära känna min kropp på nytt, vad som är lagom och vilken struktur som är passande för mig.

Det som är jobbigt sedan medicinstart för ca en månad sedan är att jag drömmer mkt kaosdrömmar, ex jag och Maken skiljer oss, jag tappar bort barn eller djur, huset brinner osv enligt läkaren är det inget konstigt. Kroppen är inte van att sova (har inte sovit så här bra på flera år, använder fortfarande både lång och kortverkande sömnmediciner) så den fungerar inte riktigt när den går ner i djupsömn, det kommer bli bättre med tiden... hoppas jag för nu är jag lika trött om inte tröttare efter sömn fast på ett annat vis.

Jag har fortfarande svårt att acceptera att Landstingssjukvården har förnekat mig rätten till rätt diagnos så länge, möjligheten att hitta en rytm, mig själv istället gör att pula i mig en massa mediciner för åkommor som egentligen inte finns eller som är sekundär problem. Måste jobba med mig själv att inte fastna i denna bitterhetskänsla och älta att jag ?förlorat? flera år som feldiagnostiserad utan istället försöka börja leva här och nu, ett steg i taget..,

Äntligen för snart en månad sedan vart utredningen klar och resultatet var - solklart fall av ADHD! Jag är snart 41 år och har väntat så länge på denna utredning, det ska tilläggas att jag till slut valde att göra den privat annars skulle jag minst få vänta 18 månader till innan första bedömning hos Öppenvårdspsykiatrin. Det menas alltså att de ska bedöma om jag skall gå visare för utredning så om det skulle ha beslutats för vidare utredning så skulle jag få vänta 18 månader till (fast man har rätt till valfrihetsremiss).

Jag har börjat med Concerta och är uppe i 54 mgbom dagen och nu börjar jag känna en förändring, svårt att förklara och även svårt att hantera den nya känslan i kroppen även om det känns helt rätt. Jag är bara inte van att känna mig ?pigg? och ha lust att höra saker. Samtidigt så har jag svårt att göra något lagomt just nu. Känner mig inspirerad att göra saker men glömmer bort att jag fortfarande ligger back i energi så jag kör slut på mig totalt och det blir inge bra. Det tar nig ett tag att lära känna sig själv och hitta det där lagom...

Samtidigt som jag är då glad att det äntligen är klart och att jag hade rätt, det som jag misstänkt i 15-20 år... men jag har oxå en känsla av bitterhet, tänk om jag hade sluppit vänta i 20 år på rätt diagnos, sluppit alla andra mediciner av olika slag som psykiatrin försökt trycka i mig trots att jag sagt att de inte hjälper mig. Känns som jag tappat flera år av mitt liv som jag kunde ha gjort nåt mkt bättre av än att hela tiden kämpa med mina inre demoner...

Det ska aldrig vara lätt med någonting :(
det är ju så att jag har ganska mkt mediciner av opiat modell efter alla mina skador, det har alltid gått bra att få ett intyg från sin läkare som lyder "To who it cancern" så har det varit bra med det. Man kan visa det i tullen eller om de skulle fråga av annan anledning, men nu har det blivit ändrade regler och man måste ha godkännande av "food an drug administration" för att föra med sig mediciner in i landet. Det skall skrivas ut blanketter från deras sida som skall fyllas i av mig och läkare. Det skall specificeras vilken medicina, vilket substans namn den har och när och hur många ska tas. Denna blankett skall skickas per post och fax till Thailand samt ska du ha en kopia med dig tillsammans med en kopia på ditt pass. Man får inte föra in medicin för mer än 30 dagar, där uppstår mitt nästa problem... jag ska vara i landet i 33 dagar. Så just nu håller jag på för fullt att försöka få tillstånd för de tre sista dagarna samt så måste jag ha visum pga att jag stannar för länge och det var ju inte det lättaste heller! Det har alltid gått att ansöka om visum per post om man skickar med blanketterna och två passfoton men NEJ DÅ! Man måste åka ner till Stockholm personligen och ansöka och sedan måste man åka igen för att hämta upp pass och visa. I detta läge är jag jävligt glad att jag inte bor i Haparanda!

Jag ska erkänna att jag är jäkligt stressad över hela denna situation och faktiskt lite orolig över att det ska gå åt helskotta, vi ska ju ha med oss 300 st dolcontin (morfin) tabletter, ADHD medicin, sömn och lugnande samt antidepressiva tabletter, vad tusan gör jag om vi åker fast och de konfiskerar allting. Dånär det lika bra att vända hem för jag tror inte vi överlever en sådan semester....

När jag själv drabbades av utmattningssyndrom (som tillståndet jag har kallas) inser jag att jag inte visste alls hur svårt detta är.

Det är ett väldigt konstigt tillstånd där man gång på gång tvingas acceptera obehagliga insikter om sig själv. Samtidigt så förstår man inte heller alls varför man fungerar så (dåligt) som man gör.

Denna sjukdom, ja för det är en sjukdom, eller möjligen en arbetsskada. denna utbrändhet tär sönder en innefrån och ut.

Den första veckan jag var sjukskriven kommer jag inte ihåg speciellt mycket av. Jag sov helt enkelt. Jag tror jag fick ihop det till kanske 16-18 timmars sömn på ett dygn. Jag klarade ingenting, låg i soffan och uppfattade i te världen som den innefattade mig. Jag tog mig till toan själv men det bar allt. Staffan min make fick göra allt av värde hemma såsom göra mat, klä mig, skjutsa barn och ta hand om djuren. jag trodde nog att allt skulle bli bra snart att det skulle gå över men det gjorde det inte, en, två , tre månader passerade när jag insåg att fan detta går inte över och jag behöver hjälp!

För en människa som haft många saker på gång samtidigt, som alltid ger järnet med det han gör, som vill att allt han gör ska bli bra, så är det väldigt svårt att acceptera att man kört huvudet rakt i väggen där det tog tvärstopp. Det är svårt att acceptera att inte bara huvudtanken och reservtanken är tömda på bränsle, utan att även den sista lilla stumpen bränsleslang lider av Saharas torka. För det är precis det som har hänt. Man har kört slut på allt sitt mentala eller kroppsliga bränsle, inklusive den sista reserven. Det går inte att krama ur en droppe till. Och när tanken är tom, så tar det lång tid att fylla på den igen.

Det är svårt att acceptera att man inte längre kan. Man är ju inte sjuk! (Fast det är man ju visst det, man vill bara inte inse att man kan vara sjuk utan att det syns på en.) Efter sommarens sjukskrivna ”semester” där jag faktiskt accepterade att jag var tvungen att vila när jag var trött (och det var jag ganska ofta) så kände jag mig ändå piggare. Men det var ju inte så att jag hade blivit bra, när allt kom till kritan. Ett år, har nu blivit snart till tre år av sjukskrivning.

Nu upptäckte jag gradvis att de symptom som jag reagerat på i efterhand, som t.ex minnesförlust, oförmåga att läsa komplicerade dokument, brist på förmåga att planera, fortfarande fanns kvar, men jag såg de nu väldigt tydligt istället. Jag var fortfarande sjuk, och nu blev jag tvungen att börja acceptera det som kroppen inte längre visar sig klara av. Det har tagit långt tid att förstå hur det verkligen ligger till, och ännu längre tid att börja acceptera faktum.

Att acceptera att man blivit utmattad, ”utbränd” eller ”har sprungit in i väggen” är en svår och långsam process. Långsam, eftersom det tar ett bra tag att inse vilka saker som inte läker. Svår, eftersom det gör ont att inse att man har fått ”hjärnskador” som man kommer få leva med under lång tid. Det är svårt att själv förstå att man faktiskt har misskött sin hjärna så till den grad att det uppstått tillstånd som är svåra att förstå. Det hjälper inte ens att inse att man fått god hjälp med misskötseln av den sociala omgivning man lever i, för det är ändå hemskt att acceptera det som hänt.

Processen med att ”komma tillbaks” tar lång tid. Många gånger så kommer man bara nästan helt tillbaks, men även i såna fall tar det ändå kanske upp till två år eller mer innan man närmar sig något som kan liknas vid normala arbetssituationer. Det mest kontinuerliga symptomet är den ständiga tröttheten. Den är helt onaturlig och kan komma och bli överväldigande bara pang bom där du står i affären eller sitter i bilen. Så många gånger jag har fått gått undan och satt mig och slumrat till lite för att orka ta mig hem över huvudtaget. Sedan kommer nästa sak, nattsömn! Den existerar istället nästan inte alls, när det blir tyst och lugnt i huset börjar mina sjuka och överstimulerade hjärna att gå på högvarv så jag i te kan koppla av över huvudtaget.

Tröttheten på dagen är så påträngande att jag knappt hålla mig upprätt. Lägger jag mig då, så faller jag in i den sömnen jag beskrev ovan, en djupsömn utan drömmar där jag är hart när omöjlig att väcka. Vid sådana tillfällen sover jag mellan en och två timmar och vaknar, inte mindre trött, egentligen, men åtminstone så pass pigg att jag kan hålla mig vaken. Den här dagssömnen kommer inte varje dag, utan framförallt när jag har gjort någon ansträngning dagen innan eller på morgonen före.

Det tragiska i det hela är att det inte är någon skillnad på arbete och fritid i det avseendet. Att gå på en trevlig middag med vänner är lika uttröttande som att jobba, ja, i vissa fall faktiskt mer tröttande. Bara för att man har roligt betyder det alltså inte att man har mer ork. Det tråkiga faktumet är alltså att man även måste planera sitt sociala umgänge så att det inte blir för mycket.

Vad finns det mer för symptom som jag mer dras med förutom tröttheten och problemet med för mycket aktiviteter? Ja, det finns några saker som jag tycker mig märka mer och mer.

• Minnesluckor: Om jag inte skriver upp varje dag vad jag har gjort, så kan jag inte komma på vad gjort efter en vecka. Jag har ett tag använt en filofax som dagbok, men det är ju så lätt att glömma att föra in allt direkt. Och ett kalenderuppslag utan minnesanteckningar är en förlorad vecka.
• Tidsförvirring: Jag kan ofta inte komma ihåg vilken veckodag det är, än mindre vilket datum vi har. Jag tappar ofta orienteringen i tid. Jag måste ha en kalender som påminner mig när det är dags för olika saker, som t.ex en mobilkalender eller en datorkalender.
• Jag har svårt att komma ihåg namn på människor jag träffar och även välkända kändisar. Jag måste söka länge i huvudet för att komma på namnet. Jag utvecklar strategier för att kunna fråga utan att det blir för pinsamt.
• Jag blandar ofta ihop ord på ett associativt sätt, vilket ibland kan tas för ordvitsar eller lekar med ord. Men det handlar istället om att jag ofta väljer ord som jag triggas till av syn eller hörselintryck. Ofta upptäcker jag inte heller direkt vad som har blivit fel.
• Allt jag gör (mer eller mindre) blir till projekt (som jag ofta inte orkar genomföra). En så enkel sak som att gå ut med soporna blir snabbt till något oöverstigligt, för att då inte tala om sånt som att städa eller tvätta. Hemmet har blivit ett veritabelt kaos, som blir övermäktigt att sköta om. Jag håller på att lära mig att komma förbi den här känslan, men det är inte helt lätt.
• Jag glömmer ofta att göra den huvudsakliga handlingen när jag ska göra något. Jagvet med mig att jag en morgon öppnade skafferidörren minst fem gånger innan jag kom ihåg att det var kaffet jag skulle ta ut. Hela tiden såg jag annat som måste göras, och blev förledd att göra det istället.
• Jag är mer aggressiv än förut, inte minst när jag kör bil. Inte fysiskt aggressiv, men jag blir väldigt mycket oftare arg än tidigare. Jag försöker att gå på stresshanteringskurs för att minimera den aggressiviteten.
• Jag klarar inte av att läsa komplicerade formulär och anvisningar. Jag förstår inte ens hur jag ska fylla i blanketterna som ska till försäkringskassan för att fortsätta min sjukskrivning.
• Jag skjuter upp att betala mina räkningar, eftersom det är så obehagligt och stressande att se sanningen i vitögat.
• Jag lovar att göra saker, men sen glömmer jag bort det lika snabbt som jag lovat det. Inte för att jag inte vill göra det, utan för att jag bara glömmer bort det hela tiden.

Den här listan kan göras ännu längre, men det är nog inte meningsfullt att fortsätta räkna antalet problem. Då är det bättre att fundera lite på hur det fungerar för personer som hamnar i den här situationen.

Sammantaget så är det här en ganska skrämmande rad av mentala hinder för ett ”normalt liv” men det viktiga är att man trots detta ändå måste hitta sätt att hantera den situation som man har hamnat i. Man måste göra en överlevnadsstrategi. Det gäller att hitta knep och lister som gör att man klarar av de problem som man stöter på i vardagen, och där de besvär jag räknat upp skulle kunna vara allvarliga hinder. Mycket handlar om att lära in nya rutiner, som ger det stöd som man behöver. Att använda mobilens kalender för att boka in möten är en sån vana. Att skriva upp alla uppgifter är en annan sån vana. Att hitta verktygen man behöver kan ta tid, men man får inte ge upp, det mesta går att komma förbi.

En viktig del av att hantera sin situation är att dels själv acceptera att det har hänt och att man även när man börjar bli frisk, kommer att få leva med de kvardröjande symptomen. Dessutom är det viktigt att man har förståelse och stöd för alla konstiga symptom och att man har alla dessa symptom som kommer och går. Är det dessutom en depression inblandad så tror jag att det kan bli ännu större behov av stöd från omgivningen.

Omgivningen står dessutom inför en svår prövning även den. Den aktiva och intensiva person som funnits så länge har helt plötsligt genomgått en förvandling till en person som kan verka apatisk, lat, slö och helt utan initiativ. En person som tidigare kunde bolla med fem sex saker på en gång, får vara glad om han eller hon kommer hem med åtminstone halva inköpslistan från affären. Allt tar längre tid och minsta distraktion kan få personen att glömma allt annat som skulle göras. (jag har själv öppnat skafferidörren fem gånger på raken en morgon för att försöka ta fram kaffet, en massa saker kom fram, men banne mig inget kaffe – skrev jag förresten inte redan om just det exemplet?).

Att vara närstående till en person blivit drabbad av utmattningssyndrom är också en väldigt jobbig och frustrerande upplevelse, speciellt när man kommit en bit på väg med att bli på bättringsvägen. När livsandarna börjar återkomma, men kroppen fortfarande inte orkar. Då vill man så mycket, men orkar bara en bråkdel. Alla ideer på kul saker man vill göra, bleknar snabbt, så fort det blir dags att göra dem. Det gäller helt enkelt även som närstående att acceptera att det verkligen är en sjukdom, som dessvärre inte syns, men märks. Det är i vissa fall snudd på en personlighetsförändring som har inträtt och det är inte lätt att hänga med i den plötsliga växlingen.

Även barn (om det finns såna i närheten) känner ju att något har hänt. Det är inte samma mamma eller pappa som sitter vid matbordet, eller som sover i sängen. Det är frestande att försöka skydda barnen från att vara oroliga, men jag tror att man ska vara väldigt öppen mot barnen. De förstår oftast situationen bättre när man berättar som det är, än om de behöver vara oroliga för att de märker att något är fel som de vuxna inte berättar.

Att drabbas av utmattningssyndrom/utmattningsdepression är inget man ska skämmas för. Det är inte heller något man ska be om ursäkt för inför andra. Det är en väckarklocka som har ringt för att påminna om att man försummat sig själv och sin kropp. Om man inte lyssnar på väckarklockan utan bara somnar om så kommer man till slut att vakna upp försent. Som det är nu har man istället alla skäl i världen att vända på alltihop, att ändra på det som är fel, att hitta nya vägar i livet. Man har allt att vinna och inte så mycket att förlora. Att bli utbränd KAN faktiskt vara en möjlighet eller ett erbjudande och inte bara den livskatastrof som det ofta blir för många,

/J

Snälla barn/ungdomar-det är så viktigt att prata om hur ni mår!

Ofta får jag känslan av att jag vill fly, jag vill fly från räkningar, jobb, människor som är dum emot mig. Jag vill fly från mina jobbiga minnen, fly från mig själv. Ibland tänker jag att jag lämnat allt, gården med djur, mina jobb och vänner, jag flyr till ett varmt land med hav och sand.... MEN tyvärr har jag lärt mig att det blir inte bättre av att fly...

Jag har gjort, upplevt och sett saker som är dåliga, hemska och krävande.

Jag kallar mina minnen för mina demoner.... De är jobbiga, jättejobbiga minst sagt och de är många. Det finns saker jag är rädd för att tänka på, minnen som gör jätteont, minnen som jag drömmer om.

Jag flydde dessa minnen under många år. Jag pratade inte om dem, jag gjorde allt för att glömma, jag gjorde dåliga saker som gav mig ännu flera demoner som jag teg om. Jag flydde, först till att prestera i olika sporter, att vara bäst, till killar och tjejer som jag ville skulle tycka om mig, en ny lägenhet, hus, olika jobb och länder ex Tyskland, Kalifornien i USA, hem till Falun igen. Vips var de där igen, starka och ännu flera, minnen!

Jag grät aldrig när någon såg, jag var stenhård, hade alltid svar på allt men inombords skrek jag efter hjälp.

Jag behövde nån, nån att lita på.... Till en början var det mina olika djur, jag berättade för dem, grät i deras pälsar (det gör jag än i dag) de lyssnade alltid, ställde inga frågor och det kändes lite bättre för stunden men de kom alltid tillbaka, minnena, frågorna, varför...

Till slut träffade jag en människa jag litade på eller rättare sagt tillät jag mig för första gången att riktigt lita på en människa fast det funnits många som korsat min väg och finns några som jag inte tror vet hur mycket de betytt för mig. Det var ingen självklarhet att jag skulle lita på denna människa men ett frö var satt och det började gro, något sa inom mig att jag orkade inte fly längre....

Det jag gjorde fel var att från jag var 7 år till jag var 32 år (jag är 39 är nu) samlade jag bara på mig demoner men jag tog inte hjälp av någon att göra mig av med dem. Idag jobbar jag på det genom att som nu dela detta med Er, jag delar med min man Staffan fast det är svårt, ofta skriver jag till honom, långa sms eller brev. Ibland avslutar jag dem att jag vill bli kramad eller att han sitter hos mig när jag ska sova men jag vill inte att han pratar, jag vill bara att han är där. Senast idag hände det och jag är vuxen...

Jag går och pratar en gång i veckan på psykiatrimottagningen, vi pratar ibland om demonerna, försöker förstå dem och förvandla den till böcker i min bokhylla i huvudet. I dessa böcker finns nu en massa blad med minnen och händelser, bra och dåliga som jag faktiskt orkar titta tillbaka på, tänka på och sedan ställa tillbaka boken i hyllan och de står där och väntar till jag bestämmer när vi ska ses igen. Detta hade jag ALDRIG kunnat göra utan att fått hjälp att sortera och hantera mina demoner.

Det jag gjorde fel eller rättare sagt inte förstod det jag vill att du/ni ska förstå är att jag väntade för länge med att ta hjälp, det blev för många demoner på en gång, så många år av samlande knäckte mig nästan som människa. De har gjort mig sjuk, jag jobbat ständigt att komma tillbaka till den jag en gång var, rolig, pigg och social.

Så snälla älskade barn och ungdomar, vuxna oxå för den delen stäng inte världen och människor som älskar dig ute. Det räcker med en som man litar på som man kan lätta på trycket inom sig för MEN sedan behövs även professionell hjälp som kurator/samtalsmottagningen eller BUP och jag ber dig/Er att börja ta hjälp nu det blir bara jobbigare ju längre man väntar. Det är läskigt, i bland känns det onödigt MEN det gör nytta......
Fight your demons in time!

/J

PROJEKT SEMIKOLON

Bilder på tatuerade semilkolon har de senaste tiden spridits via sociala medier. Men, bilderna är inte ett utlopp för grammatikälskare utan är till för att sätta fokus på ett viktigt ämne nämligen psykisk ohälsa.

Kampanjen har fått stor genomslagskraft och tusentals personer har lagt upp bilder på tatuerade semikolon under hashtaggen #semicolonproject.

Ett viktigt tecken
Bakom kampanjen står The Semicolon project, en frivilligorganisation som hjälper till att ge stöd åt personer som har gått igenom en svår depression, lider av ångest eller haft självmordstankar. Att man har valt semikolon förklarar organisationen med att ett semikolon symboliserar ?en mening som författaren hade kunnat avsluta men bestämde sig för att inte göra?.

The Semicolon project menar att det även kan symbolisera någon som har mått vädligt dåligt och som, även om personen kanske fortfarande kämpat, har tagit sig igenom det svåra och arbetar mot en fortsättning i livet, istället för att i värsta fall avsluta det. Syftet med att måla, du behöver nämligen inte tatuera dig, eller tatuera ett semikolon på kroppen är även att visa att du står upp mot fördomar kring psykisk ohälsa.

The Semicolon project skriver på sin hemsida att ?projektet är för alla som har självskadebeteende, är självmordsbenägna, deprimerade, lider av ångest, som har fått hjärtat krossat eller förlorat någon närstående.

Projektet har pågått sedan våren 2013 och engagerat hundratusentals människor som världen över har lagt upp bilder på sina handleder samt andra kroppsdelar med ett semikolon. Det är inget tvång att skriva något mer än hashtaggen men många har ändå valt att i samband med bilden berätta just sin historia kring psykisk ohälsa som en del av att både hjälpa sig själv och andra.

Livet kan ibland kännas tungt, för tungt att hantera på egen hand. Det kan vara en situation som du själv befinner dig i eller indirekt påverkas av. Oavsett hur situationen ser ut är det viktigt att du känner att du kan prata med någon och få stöd, det stöd just du behöver. Av den anledningen finns det många olika organisationer som du, anonymt, kan kontakta och få hjälp. Att kunna vara anonym kan innebära att man vågar ta ett första steg mot att ta kontakt och få någon att prata med.

Orsakerna till att man ringer är många. Det kan gälla relationsproblem, övergrepp, självmordstankar, sorg, separation, ångest eller andra problem. Ett samtal kan vara på liv och död, ett annat kan fungera mer som vägledning. Här är några av de organisationer du kan du vända dig till:

Nationella hjälplinjen, 020-22 00 60
Öppet Måndag - Söndag 13.00 - 22.00
www.hjalplinjen.se

Jourhavande Medmänniska, 08-702 16 80
Öppet varje natt 21.00-06.00
www.jourhavande-medmanniska.com

Röda Korset, 0771-900 800
Öppet alla dagar 14.00-18.00
www.redcross.se

Jourhavande Präst, 112
Öppet varje natt 23.00-06.00
Svenska kyrkan

Föräldrartelefonen, 020-85 20 00
Öppet Måndag - Fredag 10.00-15.00
Svenska för psykisk hälsa

Jourhavande Kompis, 020-222 444
Öppet Måndag - Fredag 18-22, Lördag - Söndag 14.00-18.00
www.ungdomar.se

BRIS för dig upp till 18 år, 116 111
Öppet Måndag - Fredag 15.00-21.00, Lördag - Söndag 15.00-18.00
BRIS för dig upp till 18 år

BRIS Vuxentelefon, 077-150 50 50
Öppet Måndag - Fredag 10.00-13.00
BRIS Vuxentelefon

RFSL Brottsofferjour, 020-34 13 16
RFSL Brottsofferjour

Kvinnofridslinjen, 020-50 50 50
Öppet dygnet runt
Kvinnofridslinjen

Rädda Barnens Föräldratelefon/Föräldramejlen, 020-786 786
Öppettider:
mån: 15-20
tis-fre: 18-21
lör-sön: 13-16
Rädda Barnens Föräldratelefon/Föräldramejlen

Jag och min vän Linda stödjer detta och försöker öppna ögonen för andra för detta projekt.