Har ett litet juluppehåll nu i träningen. Fet har gått superbra att träna från aug till mitten av nov då hände nåt, jag vart jättetrött, yr och orkeslös. Kan säker bero på många saker men jag blir så frustrerad när jag inte orkar det jag vill. Sedan är min kropp så jäkla känslig, direkt jag minskar på träningen så går jag upp i vikt och det är en mkt känslig punkt för mig. Är verkligen livrädd att börja lägga på mig ett kilo här och ett där så är man tillbaka på tresiffrigt i slutändan och mår skit.

Ska ta det lugnt till efter nyår sedan blir det att skärpa till sig och fokusera på träning, boxningen får mig att må bra därför är det värt att lägga all fokus på den.

Lite skillnad från första året på PGB (Pink Glove Boxing, teknik boxning för tjejer) till nu när jag har tränat 2 år thaiboxning och tappat nästan 30 kg mellan start och nu. Älskar att känna mig stark och smidig för att jag alltid fått lov att kämpa mig till varenda liten cm av idrottsframgångar. Har alltid vart stor och överviktig oavsett hur mkt jag tränat därför tar jag det så oerhört hårt när jag lägger på mig nåt kilo, är verkligen rädd att falla tillbaka i gamla ovanor och tappa kontrollen över vikt och träning.

Andra terminen på PGB

Det ska aldrig vara lätt med någonting :(
det är ju så att jag har ganska mkt mediciner av opiat modell efter alla mina skador, det har alltid gått bra att få ett intyg från sin läkare som lyder "To who it cancern" så har det varit bra med det. Man kan visa det i tullen eller om de skulle fråga av annan anledning, men nu har det blivit ändrade regler och man måste ha godkännande av "food an drug administration" för att föra med sig mediciner in i landet. Det skall skrivas ut blanketter från deras sida som skall fyllas i av mig och läkare. Det skall specificeras vilken medicina, vilket substans namn den har och när och hur många ska tas. Denna blankett skall skickas per post och fax till Thailand samt ska du ha en kopia med dig tillsammans med en kopia på ditt pass. Man får inte föra in medicin för mer än 30 dagar, där uppstår mitt nästa problem... jag ska vara i landet i 33 dagar. Så just nu håller jag på för fullt att försöka få tillstånd för de tre sista dagarna samt så måste jag ha visum pga att jag stannar för länge och det var ju inte det lättaste heller! Det har alltid gått att ansöka om visum per post om man skickar med blanketterna och två passfoton men NEJ DÅ! Man måste åka ner till Stockholm personligen och ansöka och sedan måste man åka igen för att hämta upp pass och visa. I detta läge är jag jävligt glad att jag inte bor i Haparanda!

Jag ska erkänna att jag är jäkligt stressad över hela denna situation och faktiskt lite orolig över att det ska gå åt helskotta, vi ska ju ha med oss 300 st dolcontin (morfin) tabletter, ADHD medicin, sömn och lugnande samt antidepressiva tabletter, vad tusan gör jag om vi åker fast och de konfiskerar allting. Dånär det lika bra att vända hem för jag tror inte vi överlever en sådan semester....

Som de flesta vet och förstått efter eventuellt ha läst mina gnäll inlägg så har jag en del värk, ja nästan överallt faktiskt. Detta beror på skador och sjukdomar som jag har och har haft.

Jag älskar att ha kommit igång med träningen och jag vill inte opereras igen men opereras jag inte kommer jag snart ha så ont så att jag inte kommer kunna träna och det kommer göra mig tokig, eller tokigare än vad jag redan är. Så tänker ni, opereras och ta en rehab tid och kom tillbaka.

Hade valet vart så lätt hade jag gjort det. Det som gör att jag måste opereras är att min ryggmärgsstimulators (ryggmärgsstimulator är en liten, implanterbar anordning som har ungefär samma storlek som ett stoppur. Stimulatorn ger elektriska signaler till Epiduralrum nära din ryggrad genom en eller flera elektroder. Behandlingen ger smärtlindring genom att modulera smärtimpulserna innan de når hjärnan) batteri som sitter i höften har flyttat sig och ligger just nu över höftkammen och skaver och skapar irretation och inflammation i höger höft samt att batteriet (ca 8x5 cm) lägger sig på tvären, på högkant eller vänder sig och det gör så satans ont.

Som ni kanske räknat ut så har jag denna stimulator pga en annan skada (tumör i höger underben, där jag opererats X flera med stora nervskador som följd) så om jag tar bort stimulatorn kommer en annan värk slå igenom.... Moment 22 alltså... Jag kan ju alltid be dem flytta på batteriet någon annanstans igen, det kommer bli den 20 operationen sedan 2004 och då har jag bara räknat dem gällande stimulatorn, utöver det har vi nog ca 10-12 till att lägga till listan.

Jaja jag måste kontakta Smärtenheten på Akademiska imorgon få se vad de säger, hur lång väntetid det är till op och vilka olika lösningar som finns. Nåt måste jag göra ganska omgående pga att värken stegrats så mkt de sista veckorna att nu känner jag av det hela tiden och rörelsen i höften är inskränkt.

Bild ett föreställer ett batteri av modellen jag har inopererat.

/J

Japp ni läser rätt och tror säkert att det slagit slint i huvudet på mig. Det trodde många när jag började boxas för ca tre år sedan. Jag gic på Pink Glove Boxning som är en boxningsförbundet enbart för tjejer och ett fantastiskt upplägg men jag kände att jag ville ha mer, mer blod, svett och tårar rent ut sagt. En vän som höll på med thaiboxning erbjöd mig att följa med så jag var med en gång och hälsade på och det var skithäftigt men terminen led mot sitt slut och sommaruppehåll så det bestämdes att jag skulle börja efter sommaren 2015 och sagt och gjort så stod jag en snart 40 årig kvinna tillsammans med alla vältränade killar och tjejer föddà på -80 och -90 talet 😦, hur i hela friden skulle jag överleva detta? Men jag hade bestämt mig så, det var bara att köra. Första träningen var.... Plågsam är nog det rätta ordet, jag har sällan vart så trött i hela mitt liv, jag kunde inte få ner visakortet i betalapparaten på Ica efter för jag skakade så. Vaknade två dagar senare, samma dag som var dags för träning och visste inte hur jag skulle komma ur sängen pga träningsvärken från helvetet, men jag åkte igen och igen och igen.

Det är så fantastiskt roligt och skönt att träna och jag blir bättre och bättre det törs jag säga själv. Jag tränar på Falu Muaythai min Ajan(tränare) heter Tam Stadigs.

Jag kan inte riktig beskriva hur mkt thaiboxningen ger mig både fysiskt och psykiskt. Dagarna jag tränar kan jag oftast sova relativt bra på nätterna, i allafall flera timmar än vad jag vanligtvis ger. Träningen ger mig en identitet, jag utvecklas fortfarande fast jag närmar mig 40 år och är kvinna. Jag behöver inte följa strömmen, jag vill inte bli en bullmamma fast jag älskar mina barn och ställer upp för sem till 300% men jag vill inte ge upp livet nu, jag vill ha roligt, svettas och utvecklas.

Flera gånger har jag tvivlat på min förmåga, om jag verkligen hör hemma på matten och i ringen med alla fit:a och trimma men jag har inte gett upp. Jag kan sparka oc slå som de, kanske inte lika snabbt och lika hårt men jag kan)!

/J