Rovdjur

Vassa klor
Snabba steg
När jag står mitt emot den blir jag bara feg

Lysande ögon
Hjärtskärande skrik
När jag är borta så festar den på mitt lik

Hoppar högt
Och river till
Att jag ska fortsätta slåss är det den vill

Rinnande blod
Öppna sår
Tiden då den äntligen fick mig var en solig vår

Blomstrande blad
Och en öppen kista
De sista 60 åren av mitt liv kommer jag att mista

Våta kinder
Snoriga papper
Alla sörjer flickan som inte orkade vara tapper

Ett förlorat liv
En stjärna utan glans
Att ta livet av mig var det bästa som fanns

Jag har nog hittat en av de bättre läkarna som går att få tag på (är dock privat), dosen av Concerta skulle höjas om sju dagar om allt känns bra vid utvärdering så idag ringde dr för det har gått sju dagar idag, det är service!

Måste säga att jag tror att jag känner av effekt av medicinen, jag är mkt mer lättstartad på morgonen/fm än tidigare och har återfått en viss glädje att göra vissa saker. Blir mkt trött fortfarande för jag vet inte vad lagom aktivitet är ännu - när jag väl känner lite energi då kör jag rakt in i kaklet och kraschar så jag märker att jag måste försöka lära känna min kropp på nytt, vad som är lagom och vilken struktur som är passande för mig.

Det som är jobbigt sedan medicinstart för ca en månad sedan är att jag drömmer mkt kaosdrömmar, ex jag och Maken skiljer oss, jag tappar bort barn eller djur, huset brinner osv enligt läkaren är det inget konstigt. Kroppen är inte van att sova (har inte sovit så här bra på flera år, använder fortfarande både lång och kortverkande sömnmediciner) så den fungerar inte riktigt när den går ner i djupsömn, det kommer bli bättre med tiden... hoppas jag för nu är jag lika trött om inte tröttare efter sömn fast på ett annat vis.

Jag har fortfarande svårt att acceptera att Landstingssjukvården har förnekat mig rätten till rätt diagnos så länge, möjligheten att hitta en rytm, mig själv istället gör att pula i mig en massa mediciner för åkommor som egentligen inte finns eller som är sekundär problem. Måste jobba med mig själv att inte fastna i denna bitterhetskänsla och älta att jag ?förlorat? flera år som feldiagnostiserad utan istället försöka börja leva här och nu, ett steg i taget..,

Det ska aldrig vara lätt med någonting :(
det är ju så att jag har ganska mkt mediciner av opiat modell efter alla mina skador, det har alltid gått bra att få ett intyg från sin läkare som lyder "To who it cancern" så har det varit bra med det. Man kan visa det i tullen eller om de skulle fråga av annan anledning, men nu har det blivit ändrade regler och man måste ha godkännande av "food an drug administration" för att föra med sig mediciner in i landet. Det skall skrivas ut blanketter från deras sida som skall fyllas i av mig och läkare. Det skall specificeras vilken medicina, vilket substans namn den har och när och hur många ska tas. Denna blankett skall skickas per post och fax till Thailand samt ska du ha en kopia med dig tillsammans med en kopia på ditt pass. Man får inte föra in medicin för mer än 30 dagar, där uppstår mitt nästa problem... jag ska vara i landet i 33 dagar. Så just nu håller jag på för fullt att försöka få tillstånd för de tre sista dagarna samt så måste jag ha visum pga att jag stannar för länge och det var ju inte det lättaste heller! Det har alltid gått att ansöka om visum per post om man skickar med blanketterna och två passfoton men NEJ DÅ! Man måste åka ner till Stockholm personligen och ansöka och sedan måste man åka igen för att hämta upp pass och visa. I detta läge är jag jävligt glad att jag inte bor i Haparanda!

Jag ska erkänna att jag är jäkligt stressad över hela denna situation och faktiskt lite orolig över att det ska gå åt helskotta, vi ska ju ha med oss 300 st dolcontin (morfin) tabletter, ADHD medicin, sömn och lugnande samt antidepressiva tabletter, vad tusan gör jag om vi åker fast och de konfiskerar allting. Dånär det lika bra att vända hem för jag tror inte vi överlever en sådan semester....