Inlägg publicerade under kategorin Barnen

Av Johanna - 4 juli 2016 13:03

När jag själv drabbades av utmattningssyndrom (som tillståndet jag har kallas) inser jag att jag inte visste alls hur svårt detta är.

 

Det är ett väldigt konstigt tillstånd där man gång på gång tvingas acceptera obehagliga insikter om sig själv. Samtidigt så förstår man inte heller alls varför man fungerar så (dåligt) som man gör.

 

Denna sjukdom, ja för det är en sjukdom, eller möjligen en arbetsskada. denna utbrändhet tär sönder en innefrån och ut.

 

Den första veckan jag var sjukskriven kommer jag inte ihåg speciellt mycket av. Jag sov helt enkelt. Jag tror jag fick ihop det till kanske 16-18 timmars sömn på ett dygn. Jag klarade ingenting, låg i soffan och uppfattade i te världen som den innefattade mig. Jag tog mig till toan själv men det bar allt. Staffan min make fick göra allt av värde hemma såsom göra mat, klä mig, skjutsa barn och ta hand om djuren. jag trodde nog att allt skulle bli bra snart att det skulle gå över men det gjorde det inte, en, två , tre månader passerade när jag insåg att fan detta går inte över och jag behöver hjälp!


För en människa som haft många saker på gång samtidigt, som alltid ger järnet med det han gör, som vill att allt han gör ska bli bra, så är det väldigt svårt att acceptera att man kört huvudet rakt i väggen där det tog tvärstopp. Det är svårt att acceptera att inte bara huvudtanken och reservtanken är tömda på bränsle, utan att även den sista lilla stumpen bränsleslang lider av Saharas torka. För det är precis det som har hänt. Man har kört slut på allt sitt mentala eller kroppsliga bränsle, inklusive den sista reserven. Det går inte att krama ur en droppe till. Och när tanken är tom, så tar det lång tid att fylla på den igen.

 

Det är svårt att acceptera att man inte längre kan. Man är ju inte sjuk! (Fast det är man ju visst det, man vill bara inte inse att man kan vara sjuk utan att det syns på en.) Efter sommarens sjukskrivna ”semester” där jag faktiskt accepterade att jag var tvungen att vila när jag var trött (och det var jag ganska ofta) så kände jag mig ändå piggare. Men det var ju inte så att jag hade blivit bra, när allt kom till kritan. Ett år, har nu blivit snart till tre år av sjukskrivning.

 

Nu upptäckte jag gradvis att de symptom som jag reagerat på i efterhand, som t.ex minnesförlust, oförmåga att läsa komplicerade dokument, brist på förmåga att planera, fortfarande fanns kvar, men jag såg de nu väldigt tydligt istället. Jag var fortfarande sjuk, och nu blev jag tvungen att börja acceptera det som kroppen inte längre visar sig klara av. Det har tagit långt tid att förstå hur det verkligen ligger till, och ännu längre tid att börja acceptera faktum.

Att acceptera att man blivit utmattad, ”utbränd” eller ”har sprungit in i väggen” är en svår och långsam process. Långsam, eftersom det tar ett bra tag att inse vilka saker som inte läker. Svår, eftersom det gör ont att inse att man har fått ”hjärnskador” som man kommer få leva med under lång tid. Det är svårt att själv förstå att man faktiskt har misskött sin hjärna så till den grad att det uppstått tillstånd som är svåra att förstå. Det hjälper inte ens att inse att man fått god hjälp med misskötseln av den sociala omgivning man lever i, för det är ändå hemskt att acceptera det som hänt.

 

Processen med att ”komma tillbaks” tar lång tid. Många gånger så kommer man bara nästan helt tillbaks, men även i såna fall tar det ändå kanske upp till två år eller mer innan man närmar sig något som kan liknas vid normala arbetssituationer. Det mest kontinuerliga symptomet är den ständiga tröttheten. Den är helt onaturlig och kan komma och bli överväldigande bara pang bom där du står i affären eller sitter i bilen. Så många gånger jag har fått gått undan och satt mig och slumrat till lite för att orka ta mig hem över huvudtaget. Sedan kommer nästa sak, nattsömn! Den existerar istället nästan inte alls, när det blir tyst och lugnt i huset börjar mina sjuka och överstimulerade hjärna att gå på högvarv så jag i te kan koppla av över huvudtaget.


Tröttheten på dagen är så påträngande att jag knappt hålla mig upprätt. Lägger jag mig då, så faller jag in i den sömnen jag beskrev ovan, en djupsömn utan drömmar där jag är hart när omöjlig att väcka. Vid sådana tillfällen sover jag mellan en och två timmar och vaknar, inte mindre trött, egentligen, men åtminstone så pass pigg att jag kan hålla mig vaken. Den här dagssömnen kommer inte varje dag, utan framförallt när jag har gjort någon ansträngning dagen innan eller på morgonen före.


Det tragiska i det hela är att det inte är någon skillnad på arbete och fritid i det avseendet. Att gå på en trevlig middag med vänner är lika uttröttande som att jobba, ja, i vissa fall faktiskt mer tröttande. Bara för att man har roligt betyder det alltså inte att man har mer ork. Det tråkiga faktumet är alltså att man även måste planera sitt sociala umgänge så att det inte blir för mycket.

 

Vad finns det mer för symptom som jag mer dras med förutom tröttheten och problemet med för mycket aktiviteter? Ja, det finns några saker som jag tycker mig märka mer och mer.

  • Minnesluckor: Om jag inte skriver upp varje dag vad jag har gjort, så kan jag inte komma på vad gjort efter en vecka. Jag har ett tag använt en filofax som dagbok, men det är ju så lätt att glömma att föra in allt direkt. Och ett kalenderuppslag utan minnesanteckningar är en förlorad vecka.
  • Tidsförvirring: Jag kan ofta inte komma ihåg vilken veckodag det är, än mindre vilket datum vi har. Jag tappar ofta orienteringen i tid. Jag måste ha en kalender som påminner mig när det är dags för olika saker, som t.ex en mobilkalender eller en datorkalender.
  • Jag har svårt att komma ihåg namn på människor jag träffar och även välkända kändisar. Jag måste söka länge i huvudet för att komma på namnet. Jag utvecklar strategier för att kunna fråga utan att det blir för pinsamt.
  • Jag blandar ofta ihop ord på ett associativt sätt, vilket ibland kan tas för ordvitsar eller lekar med ord. Men det handlar istället om att jag ofta väljer ord som jag triggas till av syn eller hörselintryck. Ofta upptäcker jag inte heller direkt vad som har blivit fel.
  • Allt jag gör (mer eller mindre) blir till projekt (som jag ofta inte orkar genomföra). En så enkel sak som att gå ut med soporna blir snabbt till något oöverstigligt, för att då inte tala om sånt som att städa eller tvätta. Hemmet har blivit ett veritabelt kaos, som blir övermäktigt att sköta om. Jag håller på att lära mig att komma förbi den här känslan, men det är inte helt lätt.
  • Jag glömmer ofta att göra den huvudsakliga handlingen när jag ska göra något. Jagvet med mig att jag en morgon öppnade skafferidörren minst fem gånger innan jag kom ihåg att det var kaffet jag skulle ta ut. Hela tiden såg jag annat som måste göras, och blev förledd att göra det istället.
  • Jag är mer aggressiv än förut, inte minst när jag kör bil. Inte fysiskt aggressiv, men jag blir väldigt mycket oftare arg än tidigare. Jag försöker att gå på stresshanteringskurs för att minimera den aggressiviteten.
  • Jag klarar inte av att läsa komplicerade formulär och anvisningar. Jag förstår inte ens hur jag ska fylla i blanketterna som ska till försäkringskassan för att fortsätta min sjukskrivning.
  • Jag skjuter upp att betala mina räkningar, eftersom det är så obehagligt och stressande att se sanningen i vitögat.
  • Jag lovar att göra saker, men sen glömmer jag bort det lika snabbt som jag lovat det. Inte för att jag inte vill göra det, utan för att jag bara glömmer bort det hela tiden.

Den här listan kan göras ännu längre, men det är nog inte meningsfullt att fortsätta räkna antalet problem. Då är det bättre att fundera lite på hur det fungerar för personer som hamnar i den här situationen.

Sammantaget så är det här en ganska skrämmande rad av mentala hinder för ett ”normalt liv” men det viktiga är att man trots detta ändå måste hitta sätt att hantera den situation som man har hamnat i. Man måste göra en överlevnadsstrategi. Det gäller att hitta knep och lister som gör att man klarar av de problem som man stöter på i vardagen, och där de besvär jag räknat upp skulle kunna vara allvarliga hinder. Mycket handlar om att lära in nya rutiner, som ger det stöd som man behöver. Att använda mobilens kalender för att boka in möten är en sån vana. Att skriva upp alla uppgifter är en annan sån vana. Att hitta verktygen man behöver kan ta tid, men man får inte ge upp, det mesta går att komma förbi.

 

En viktig del av att hantera sin situation är att dels själv acceptera att det har hänt och att man även när man börjar bli frisk, kommer att få leva med de kvardröjande symptomen. Dessutom är det viktigt att man har förståelse och stöd för alla konstiga symptom och att man har alla dessa symptom som kommer och går. Är det dessutom en depression inblandad så tror jag att det kan bli ännu större behov av stöd från omgivningen.

Omgivningen står dessutom inför en svår prövning även den. Den aktiva och intensiva person som funnits så länge har helt plötsligt genomgått en förvandling till en person som kan verka apatisk, lat, slö och helt utan initiativ. En person som tidigare kunde bolla med fem sex saker på en gång, får vara glad om han eller hon kommer hem med åtminstone halva inköpslistan från affären. Allt tar längre tid och minsta distraktion kan få personen att glömma allt annat som skulle göras. (jag har själv öppnat skafferidörren fem gånger på raken en morgon för att försöka ta fram kaffet, en massa saker kom fram, men banne mig inget kaffe – skrev jag förresten inte redan om just det exemplet?).

 

Att vara närstående till en person blivit drabbad av utmattningssyndrom är också en väldigt jobbig och frustrerande upplevelse, speciellt när man kommit en bit på väg med att bli på bättringsvägen. När livsandarna börjar återkomma, men kroppen fortfarande inte orkar. Då vill man så mycket, men orkar bara en bråkdel. Alla ideer på kul saker man vill göra, bleknar snabbt, så fort det blir dags att göra dem. Det gäller helt enkelt även som närstående att acceptera att det verkligen är en sjukdom, som dessvärre inte syns, men märks. Det är i vissa fall snudd på en personlighetsförändring som har inträtt och det är inte lätt att hänga med i den plötsliga växlingen.

 

Även barn (om det finns såna i närheten) känner ju att något har hänt. Det är inte samma mamma eller pappa som sitter vid matbordet, eller som sover i sängen. Det är frestande att försöka skydda barnen från att vara oroliga, men jag tror att man ska vara väldigt öppen mot barnen. De förstår oftast situationen bättre när man berättar som det är, än om de behöver vara oroliga för att de märker att något är fel som de vuxna inte berättar.

Att drabbas av utmattningssyndrom/utmattningsdepression är inget man ska skämmas för. Det är inte heller något man ska be om ursäkt för inför andra. Det är en väckarklocka som har ringt för att påminna om att man försummat sig själv och sin kropp. Om man inte lyssnar på väckarklockan utan bara somnar om så kommer man till slut att vakna upp försent. Som det är nu har man istället alla skäl i världen att vända på alltihop, att ändra på det som är fel, att hitta nya vägar i livet. Man har allt att vinna och inte så mycket att förlora. Att bli utbränd KAN faktiskt vara en möjlighet eller ett erbjudande och inte bara den livskatastrof som det ofta blir för många,

 

/J

Av Johanna - 23 augusti 2013 04:07

Ja jag kan inte uttrycka mig mildare just nu, jag är så trött på att det inte kan vara lätt någon gång när man skall försöka hjälpa sina barn.

Oliver har ca 7 km till skolan enkel väg, han har 1.5 km till busshållsplatsen han har ADHD, kan inte klockan, vet inte hur man läser en busstidtabell, är paniskt mörkrädd och måste ta medicin 1 timme före han skall börja fungera. Bussen som är stor allmän buss går kvart i åtta på morgonen, det tar honom 25-30 min att ta sig till busshållsplatsen, det innebär att han måste gå 7:15 hemifrån då måste han ta medicinen 06:15. Ja så lång är det väl inte helt ovanligt för en ungdom men sedan kommer kruxet, när han skall hem är det fler än en buss, han kan inte läsa och vet heller inte när han skall plinga för att gå av, stressen gör att han blir aggressiv och osäker och det gör i sin tur att det tar upp hans tankar under större delen av dagen så han inte kan koncentrera sig i skolan pga att han är rädd att det skall gå fel med bussen på vägen hem. Frågor som snurrar i hans huvud är , tar jag rätt buss, vet jag när jag ska gå av, vem kör bussen, tänk om jag inte förstår hur jag ska plinga eller nåt busschauffören säger. Detta som sagt förstör ofta en hel skoldag. Nästa problem är att nu när höst och vinter närmar sig så kommer även mörkret som han är fruktansvärt rädd för, vägen till bussen hemifrån har bara tre gatlyktor sedan är det kolsvart ute, vi bor mitt i skogen med en hel del djur efter v¨garna. Detta i sin tur gör att han börjar jaga upp sig dagen/kvällen innan skolan hur han skall kunna gå till bussen. När man inte kan somna och är orolig hela natten är det mkt svårt att orka upp 6:15 för att ta sin medicin så att den ska hinna verk innan det är dags att ta itu med mardrömsvägen till skolan!!!

Nu är det så att vi skjutsar honom till och från skolan varje dag pga att undvika just denna händelsekedja men som ni förstår är det totalt omöjligt som förälder att ha ett normalt jobb om man skall kunna göra det varje dag. Så länge vi bodde i Sandviken/Gävleborgs län var det inte några större problem med att få anpassad skolskjuts pga av hans handikapp, han hade stöd av både skolan och av Lss (Lagen om särskilt stöd hos kommunen). Sedan han börjat på högstadiet har det totalt varit tvärstopp, uttryck som - Han är ju stor nu, vi har ingen skyldighet, varför skall han särbehandlas osv osv är det som vi får höra.

Likaså har vi då Ronja, hon kan visserligen läsa och skulle nog kunna lära sig att hitta i en busstidtabell men hon har socialfobi till viss del och tycker att det är mycket obehagligt att vara med okända människor. Hon har 2,2 mil till sin skola enkel väg, för att ta sig dit med buss måste hon gå 1,5 km till busshållsplatsen, åka buss in till Falun, där måste hon byta till en av stadsbussarna och sedan åka till sin skola. Samma sak gäller för hennes medicinering som för Oliver. Bussen som hon skall åka med gå 7:10 för att hon skall hinn med och byta till den buss i stan som går till hennes skola., det innebär att hon måste gå hemifrån 6:40 och då gå upp ca 5:40 för att hon skall hinna göra sig i ordning och att medicinen skall börja verka. För att ta sig hem blir det omvänt och det skapar oro ytterligare för henne att ta rätt buss, hinna med att byta, vilka kommer sitta på bussen och så snurrar hela hennes tankekedja igång och alla läskiga tankar och tvångstankar kommer hos henne och det stör hennes nattsömn och koncentration jättemycket.

Vi har sökt och sökt anpassad skolskjuts men utan resultat. Oliver menar de att han ska klara av att åka buss till skolan det är inget att orda om, de tar ingen hänsyn alls till hans handikapp. Jag frågade hur det skulle ha varit om han hade suttit i rullstol, de tittade på mig och sa med kraftigt eftertryck, JA VADDÅ, DÅ HAR HAN JU ETT HANDIKAPP DÅ KAN HAN VäL INTE ÅKA KOMMUNALT, DET SKULLE JU TA ALLDELES FÖR MYCKET ENERGI!!! Ja just det ja jag glömde att handikapp måste synas för att vara ett handikapp. Jag har inte fått nåt svar på hur de tänker att han skall klara att komma på rätt buss i rätt tid när han varken knappt kan läsa och kan inte klockan, det verkar inte vara en så väsentlig del i problemet.

Ronja får ingen skolskjuts pga att vi valt bort den närmaste skolan dit hon tillhör!!! Skolan som hon gick på innan och skulle gå på har intygat att de inte har resurser att ta hand om henne och att de var befogat med ett skolbyte för hennes del pga kunskaps och sociala angelägenheter men de är orubbliga, det är vårt fel att vi flyttat henne, det skulle vi tänkt på innan.

Som tidigare nämnt är det nästan omöjligt att ha ett jobb när man skall skjutsa och hämta två barn fyra olika tider varje dag och till råga på allt så ska den ena till Svärdsjö och den andra Falun. Hela förra terminen jobbade min älskade make enbart helgnätter för att vara hemma på veckorna och vara tillgänglig. Jag har ju varit hemma och drivit eget företag i många år men på grund av olika saker som inträffat samt att det snart gått så lång tid sedan jag jobbade som sjuksköterska så måste jag jobba på sjukhuset igen. Jag fick en natttjänst så att jag kan hinna jobba och hinna hem för att köra ett barn till skolan. Vi tänkte att det kanske löser sig ändå men då kom nästa smäll, maken fick inte fortsätta att jobba helgnätter utan är nu från och med efter sommarsemestern tvingad att återgå till 4 skift igen, detta innebär att det blir väldigt knepigt att få ihop det så att bägge barnen kommer till skolan i tid och hem igen. Som förälder är detta fruktansvärt stressande. Jag mår mkt dåligt och har ingen energi till något, endera sover jag hela tiden eller så kan jag inte sova alls.

Det är inte bara ett problem att få dem till och från skolan, det är fruktansvärt dyrt oxå. Det krävs två bilar. Den ena går fram och tillbaka till Falun 4 vändor a 2,2 mil = 8,8 mil om dagen den andra går till Svärdsjö 4 vändor a 7 km = 2,8 mil. Det innebär 11,2 mil om dagen.
våra bilar drar ca 0,8 l milen om man lägger ett snitt mellan dem, en är diesel och den andra är bensin så jag har räknat på 15 kr litern. Det innebär 134,40 kr om dagen. Det blir, 672 kr i veckan och ? 2688 kr i månaden för att enbart skjuts barnen till och från skolan. Det är fan inte klokt.

Detta läsår fick jag ett samtal från skolskjutskontoret där de tittat på fallen igen och de hade nu bestämt att de skulle töja på reglerna lite, så att vi skulle bli nöjda och det skulle bli lite ekonomiskt lättare, jaha sa jag kommer vi bli beviljade skolskjuts? Nä vi har kommit fram till att barnen kan få ett varsitt skolbusskort får jag till svar.... VA, HALLÅ... jag blev så häpen så jag först inte riktigt förstod vad de sa, sedan gav jag bara upp, jaha ja det var ju bra eller inte om ni hade brytt er att läsa ansökan så hade ni kanske förstått att ett busskort inte hjälper oss era dumma jävlar!!! Jag blir bara så fruktansvärt trött, är det ingen som måste bry sig om våra barn som inte passar in i mallen? De menade på att jag skulle vara nöjd för busskorten kostar ju i alla fall 750 kr i månaden. Då frågade jag om jag inte istället kunde lämna tillbaka busskorten så betalar de mig 1500 kr månaden. Det blir ju en liten lättning i vår plånbok per månad om det skulle kunna vara genomförbart än om problemet med vem som skall skjutsa och hämta kvarstår.

Jg fick återkomma nästa vecka för svar, å de tog upp det i alla fall vart förvånad över det. Veckan gick och svaret kom... nja man kunde inte riktigt tänka så, visst fanns det fall där föräldrar hade fått ekonomisk kompensation för att man inte kunnat lösa skolskjuts frågan på ett bra sätt och det skulle vi oxå kunna få men då var det kommunens mall som gällde och det var 2000 kr per barn och termin!!! Jag räknade på 15 v skolgång denna termin och då är det i kraftig underkant det är närmare 17 v men jag tog 15. Det innebär ? 10080 kr för oss i bensinpengar. Så inte ens 50 % av kostnaden skulle det ersätta. Hade jag fått busskortspengarna för denna tid hade det varit 5250 kr alltså 1250 kr mer än de 4000 kr som de erbjöd, jag frågade vart de tar vägen, de kunde ingen svara på. Tack men nej tack som sagt hjälper det mig inte men det var snällt att ni tänkt till och erbjuder oss busskort till barnen med tanke på att just bussåkandet är det i sig som ärr det svåraste momentet för dem, det enda det hela tyder på är att de inte har bemödat sig att titta på min ansökan i år heller...

Trött och ledsen mamma som har en känsla att jag eller maken måste säga upp oss från jobbet för att kunna skjutsa och hämta vår barn i dagens skolpliktiga samhälle men det är ett annat inlägg...

/J

Av Johanna - 23 augusti 2013 02:44

Jag kan inte låta bli att le åt alla förväntansfulla sex och sju åringar som börjat skolan nu de senaste dagarna, känslan av att ha blivit stor. Många föräldrar är nog oxå lättade att dagistiden är över men en del känner sorg över att deras minsting har blivit stor och en era i livet är slut för alltid. Många somrar när barnen var yngre kände jag att jag längtade tillbaka till skolårets schema och rutiner, barnen mådde absolut bäst när allt var som det alltid varit. Nog var det jobbigt att strida för deras rättigheter även då men på något sätt så hade jag fortfarande tilltro till skolväsendet.


Denna gång, inför denna termins start har jag enbart känt ångest, det började ca två veckor före det var dags och jag märkte att ju närmare vi kom den 20 augusti ju mer irriterad och rastlös blev jag. Det började växa en klump i magen på mig medan det kändes som mitt hjärta blev tyngre och tyngre för varje dag som gick. Varför? Jo mina barn passar inte in i skolans stereotypa värld, de har speciella behov men dessa schasas ofta under mattan och det låtsats som om de inte finns för de kostar pengar och någon måste engagera sig och ta hand om det hela.

Min son Oliver har ADHD av kombinerad art, han har även autistiska drag som troligen kommer att bli klassade som Aspergers syndrom (han är under utredning just nu, igen...), han är oxå till 95 % säkerhet även dyslektiker (även detta under utredning). Oliver hade hjälp av en assistent från förskoleklass till sista terminen i sexan, då avvecklades hon pga att han började bli stor nu och på högstadiet kunde vi inte räkna med att han skulle kunna uppta en resurs helt själv det var inte hållbart ur den ekonomiska aspekten.

Han kan inte skriva sitt för och efternamn med rätt bokstäver (han blandar stora och små bokstäver samt har mkt svårt att stava) och har just börjat åttonde klass, det som är mkt konstigt är att skolan i sig själv har aldrig påpekat att han har problem med skrivandet. De säger att han är sen och att hans handstil är slarvig men de har aldrig, föreslagit att man skulle titta närmare på det hela eller faktiskt påtalat att det inte är normalt för en åttonde klassare att inte kunna skriva sitt eget namn när allt annat skall vara så jävla lika för alla. I sitt första betyg var han underkänd i sju ämnen men han hade 98% närvaro i skolan, ingen tyckte det var konstigt... Ingen har signalerat över huvudtaget sedan han började högstadiet att det kanske inte står helt rätt till med hans inlärning. Vi har påpekat, bett, bönat, skrikigt, gråtit och hotat oss igenom hans första år för att hans skolgång skall vara anpassad efter hans förutsättningar. Problemet är att han har högt IQ och det syns inte på honom att han är handikappad och då är man inte handikappad. Det som förvånar mig är att än idag finns det så lite kunskap om neuropsykiatriska diagnoser och behoven dessa barn har.

Min dotter har oxå ADHD av kombinerad art samt en bekräftad Aspergers diagnos. Hon är troligen oxå dyslektiker. Hennes stora problem är att tolka intrycken runt om henne, hon förstår sig inte på världen. Alla dess outtalade regler, ironi och alla ramar hur saker och ting skall göras på just det sättet. Hon har mkt jobbigt med folkmassor på ex bussar och är livrädd att göra fel, säga fel eller utmärk sig så folk tittar på henne. Det syns inte på nåt sätt han hon har ett dubbelt/trippelt handikapp och därför finns det inte. Skolan eller rättare viss personal på skolan där hon gick låg och mellanstadiet försökte mkt bra i omgångar att tillgodose hennes behov tyvärr var inte alltid rektor och andra bestämmande personer med på samma linje. Det beslutades hastigt vid nyår sista terminen i sexan att hon skulle byta skola pga att hennes dåvarande skola hade kört fast, det kändes som de jobbade i sirap och allt stod stilla, de hade inget mer att erbjuda henne. Vi flyttade henne och på de två terminer hon nu gått på den nya skolan har hon blomstrat, utvecklingen är enorm, hennes självförtroende har ökat, hon har vänner och hennes betyg går bara uppåt. Visst har vi fortfarande problem, stora sådana inom vissa områden men det är väldigt konstigt att det kan skilja sig så mkt mellan olika skolor i samma skoldistrikt. Kunde jag skulle jag även flytta Oliver till samma skola som henne men just nu fungerar det inte av olika anledningar så vi får kämpa på.

/J

Av Johanna - 20 september 2012 08:47

Har funderat på Olivers ögon ett tag, rannsakat en själv om han sitter för mkt vid datorn om det är därför han är rödögd och det kliar i dem.

Värsta tänkbara skulle ju vara om han utvecklat en allergi mot något djur vi har här hemma. Samtidigt har jag tänkt att det krävs ju en hel del annan koncentration nu när han börjat sjuan och frågan är då om det hela bara beror på ansträngning...

Måste ju börja någonstans så det blev hos optikern och mycket riktigt så fanns det ett behov av glasögon. Han hade dåliga reflexer i ögonen så han tar in för mkt ljus därav att de rinner. Det beror troligen på överansträngning av ögonen.

Efter undersökningen visade det sig att han är i behov av läs/skriv/data/läxglasögon men på gränsen även för att använda dem på långt håll så slutsatsen blev att de skaffade fram ett par på kort håll men som utan negativ effekt även kan användas i klassrummet när man skall läsa på tavlan mm mm.

Valde båge gjorde han själv, vart en svart lite tjockare båge med en aning blått på. Den passade bra än om det ser ovant ut att se honom i glasögon.

Nu får vi vänta i en vecka ungefär innan de kommer. Oliver själv tog det hela med ro, hans kommentar var,
- Det är väl inte fel att ha glasögon mamma?
- Nej svarade jag, självklart inte!
- Ok, då blir det bra.

Skruttungen min...


/J

Av Johanna - 31 maj 2012 10:17

Det händer en hel del nu med barnen och som mamma måste jag erkänna att sommarlovet är mycket välkommet men samtidigt gruvar jag mig redan lite inför hösten då Oliver börjar högstadiet. det har varit någorlunda tryggt och skyddad verkstad fram till nu men när sjuan börjar kommer ett mycket större egen ansvar krävas av honom och jag vet inte om han är redo för att klara det själv nu när han inte har rätt till assistent nå mer. Det kanse bara är jag som nojar men men... På fredag skall vi tillsammans med Olivers hela klass till högstadiet och titta och gå runt sedan skall vi ha ett enskilt möte med den på tisdag nästa vecka för att gå igenom en handlingsplan inför kommande läsår.


Allt går liksom i rasande fart samtidigt som det står still, kan egentligen inte säga att det är några nya problem här hemma men det är bara så att de är rätt krävande, känns som om att jag kvävs ibland sedan när man tänkt den tanken så blir jag så ångerfull för jag skulle kunna gå genom eld, och vatten och bryta en och annan nacke för mina juveler.


Idag hände en rätt lustig sak, när barnen hade varit i skolan i en timme och fyrtio minuter ringde de och frågade om de hade tagit sin medicin?, vet inte sa jag men fråga dem, är det nå problem? Nja inte problem men lite väl högt till tak. De hade inte tagit medicinen så jag åkte ner med den samtidigt som jag tänkte välkommen till min värld som ni bara klarade en timme och fyrtio minuter i!!!


Något annat som vi alltid har kämpat med här hemma är maten speciellt frukost, nu rullar det på rätt bra  för Oliver, tror minsan att han har börjat få lite mer matlust men den andra morrhoppan gör en gråhårig med sina matvanor. Man vet inte från en dag till en annan vad hon skall äta och inte hon heller tror jag. Jag tror i och för sig inte att hon gör det för att bara elak men det tär för passar det inte äter hon inte alls. Just nu är det hackad, gurka, lök, riven ost och gräddfil som gäller på morgonen. Ja hon får göra det själv!!!


/J





Av Johanna - 4 september 2011 01:51

Det här är något jag har funderat på ett tag och jag hả även vridit och vänt på det hela. Inte för att det är något världsproblem men det skulle vẩ roligt att höra vad andra tycker. Få se om jag nu kan få fram det hela rätt så ni förstår vad jag är ute och fiskar efter...


Det de hela handlar om är om eller när man är bäst förälder... Det finns ju såklart inget som säger när man är redo att bli förälder och jag har alltid vidhållit att man inte är redo förrän man står där med den lille..


Det som fått mig att tänka på detta är att ibland när jag har olika barnträningar eller ibland besök.... så kan jag känna mig osäker på om jag verkligen klarar detta eller att jag har rätt om saker gällande barn. Vet inte riktigt hur jag skall få fram det jag är ute efter....


Jag får ta det rent hypotetiskt:

Är en tonårsmamma sämre än en en mamma som blir förälder på äldre dar? Många säger nog ja på den frågan men vad handlar det om egentligen, är det tillgångar, bostad, utbildning och livserfarenhet?


Om det är livserfarenhet det handlar om betyder det att en kvinna/man i 45 års ålder med barn i 3-5 års ålder ändå vet mer än mig om hur saker och ting ska vara än jag som är 35 år och har barn i tonåren?


Självklart så lär man sig saker medan livet har sin gälla gång men förälder blỉ man från den dagen miraklet ser dagens ljus. Nu måste ni förstå att man måste generalisera en del här det är så mycket som spelar in.


Men ni kanske fattar vad jag fiskar efter? Inlägget vart inte som jag hade tänky mig men men.....


/J

Presentation


Johanna och Feffe hösten 2016

Omröstning

Vilken gren/diciplin föredrar du inom ridsporten?
 Hoppning
 Dressyr
 Körning
 Voltige
 Distans
 Trav
 Hobbyridning
 Övrigt

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards