Det ska aldrig vara lätt med någonting :(
det är ju så att jag har ganska mkt mediciner av opiat modell efter alla mina skador, det har alltid gått bra att få ett intyg från sin läkare som lyder "To who it cancern" så har det varit bra med det. Man kan visa det i tullen eller om de skulle fråga av annan anledning, men nu har det blivit ändrade regler och man måste ha godkännande av "food an drug administration" för att föra med sig mediciner in i landet. Det skall skrivas ut blanketter från deras sida som skall fyllas i av mig och läkare. Det skall specificeras vilken medicina, vilket substans namn den har och när och hur många ska tas. Denna blankett skall skickas per post och fax till Thailand samt ska du ha en kopia med dig tillsammans med en kopia på ditt pass. Man får inte föra in medicin för mer än 30 dagar, där uppstår mitt nästa problem... jag ska vara i landet i 33 dagar. Så just nu håller jag på för fullt att försöka få tillstånd för de tre sista dagarna samt så måste jag ha visum pga att jag stannar för länge och det var ju inte det lättaste heller! Det har alltid gått att ansöka om visum per post om man skickar med blanketterna och två passfoton men NEJ DÅ! Man måste åka ner till Stockholm personligen och ansöka och sedan måste man åka igen för att hämta upp pass och visa. I detta läge är jag jävligt glad att jag inte bor i Haparanda!

Jag ska erkänna att jag är jäkligt stressad över hela denna situation och faktiskt lite orolig över att det ska gå åt helskotta, vi ska ju ha med oss 300 st dolcontin (morfin) tabletter, ADHD medicin, sömn och lugnande samt antidepressiva tabletter, vad tusan gör jag om vi åker fast och de konfiskerar allting. Dånär det lika bra att vända hem för jag tror inte vi överlever en sådan semester....

När jag själv drabbades av utmattningssyndrom (som tillståndet jag har kallas) inser jag att jag inte visste alls hur svårt detta är.

Det är ett väldigt konstigt tillstånd där man gång på gång tvingas acceptera obehagliga insikter om sig själv. Samtidigt så förstår man inte heller alls varför man fungerar så (dåligt) som man gör.

Denna sjukdom, ja för det är en sjukdom, eller möjligen en arbetsskada. denna utbrändhet tär sönder en innefrån och ut.

Den första veckan jag var sjukskriven kommer jag inte ihåg speciellt mycket av. Jag sov helt enkelt. Jag tror jag fick ihop det till kanske 16-18 timmars sömn på ett dygn. Jag klarade ingenting, låg i soffan och uppfattade i te världen som den innefattade mig. Jag tog mig till toan själv men det bar allt. Staffan min make fick göra allt av värde hemma såsom göra mat, klä mig, skjutsa barn och ta hand om djuren. jag trodde nog att allt skulle bli bra snart att det skulle gå över men det gjorde det inte, en, två , tre månader passerade när jag insåg att fan detta går inte över och jag behöver hjälp!

För en människa som haft många saker på gång samtidigt, som alltid ger järnet med det han gör, som vill att allt han gör ska bli bra, så är det väldigt svårt att acceptera att man kört huvudet rakt i väggen där det tog tvärstopp. Det är svårt att acceptera att inte bara huvudtanken och reservtanken är tömda på bränsle, utan att även den sista lilla stumpen bränsleslang lider av Saharas torka. För det är precis det som har hänt. Man har kört slut på allt sitt mentala eller kroppsliga bränsle, inklusive den sista reserven. Det går inte att krama ur en droppe till. Och när tanken är tom, så tar det lång tid att fylla på den igen.

Det är svårt att acceptera att man inte längre kan. Man är ju inte sjuk! (Fast det är man ju visst det, man vill bara inte inse att man kan vara sjuk utan att det syns på en.) Efter sommarens sjukskrivna ”semester” där jag faktiskt accepterade att jag var tvungen att vila när jag var trött (och det var jag ganska ofta) så kände jag mig ändå piggare. Men det var ju inte så att jag hade blivit bra, när allt kom till kritan. Ett år, har nu blivit snart till tre år av sjukskrivning.

Nu upptäckte jag gradvis att de symptom som jag reagerat på i efterhand, som t.ex minnesförlust, oförmåga att läsa komplicerade dokument, brist på förmåga att planera, fortfarande fanns kvar, men jag såg de nu väldigt tydligt istället. Jag var fortfarande sjuk, och nu blev jag tvungen att börja acceptera det som kroppen inte längre visar sig klara av. Det har tagit långt tid att förstå hur det verkligen ligger till, och ännu längre tid att börja acceptera faktum.

Att acceptera att man blivit utmattad, ”utbränd” eller ”har sprungit in i väggen” är en svår och långsam process. Långsam, eftersom det tar ett bra tag att inse vilka saker som inte läker. Svår, eftersom det gör ont att inse att man har fått ”hjärnskador” som man kommer få leva med under lång tid. Det är svårt att själv förstå att man faktiskt har misskött sin hjärna så till den grad att det uppstått tillstånd som är svåra att förstå. Det hjälper inte ens att inse att man fått god hjälp med misskötseln av den sociala omgivning man lever i, för det är ändå hemskt att acceptera det som hänt.

Processen med att ”komma tillbaks” tar lång tid. Många gånger så kommer man bara nästan helt tillbaks, men även i såna fall tar det ändå kanske upp till två år eller mer innan man närmar sig något som kan liknas vid normala arbetssituationer. Det mest kontinuerliga symptomet är den ständiga tröttheten. Den är helt onaturlig och kan komma och bli överväldigande bara pang bom där du står i affären eller sitter i bilen. Så många gånger jag har fått gått undan och satt mig och slumrat till lite för att orka ta mig hem över huvudtaget. Sedan kommer nästa sak, nattsömn! Den existerar istället nästan inte alls, när det blir tyst och lugnt i huset börjar mina sjuka och överstimulerade hjärna att gå på högvarv så jag i te kan koppla av över huvudtaget.

Tröttheten på dagen är så påträngande att jag knappt hålla mig upprätt. Lägger jag mig då, så faller jag in i den sömnen jag beskrev ovan, en djupsömn utan drömmar där jag är hart när omöjlig att väcka. Vid sådana tillfällen sover jag mellan en och två timmar och vaknar, inte mindre trött, egentligen, men åtminstone så pass pigg att jag kan hålla mig vaken. Den här dagssömnen kommer inte varje dag, utan framförallt när jag har gjort någon ansträngning dagen innan eller på morgonen före.

Det tragiska i det hela är att det inte är någon skillnad på arbete och fritid i det avseendet. Att gå på en trevlig middag med vänner är lika uttröttande som att jobba, ja, i vissa fall faktiskt mer tröttande. Bara för att man har roligt betyder det alltså inte att man har mer ork. Det tråkiga faktumet är alltså att man även måste planera sitt sociala umgänge så att det inte blir för mycket.

Vad finns det mer för symptom som jag mer dras med förutom tröttheten och problemet med för mycket aktiviteter? Ja, det finns några saker som jag tycker mig märka mer och mer.

• Minnesluckor: Om jag inte skriver upp varje dag vad jag har gjort, så kan jag inte komma på vad gjort efter en vecka. Jag har ett tag använt en filofax som dagbok, men det är ju så lätt att glömma att föra in allt direkt. Och ett kalenderuppslag utan minnesanteckningar är en förlorad vecka.
• Tidsförvirring: Jag kan ofta inte komma ihåg vilken veckodag det är, än mindre vilket datum vi har. Jag tappar ofta orienteringen i tid. Jag måste ha en kalender som påminner mig när det är dags för olika saker, som t.ex en mobilkalender eller en datorkalender.
• Jag har svårt att komma ihåg namn på människor jag träffar och även välkända kändisar. Jag måste söka länge i huvudet för att komma på namnet. Jag utvecklar strategier för att kunna fråga utan att det blir för pinsamt.
• Jag blandar ofta ihop ord på ett associativt sätt, vilket ibland kan tas för ordvitsar eller lekar med ord. Men det handlar istället om att jag ofta väljer ord som jag triggas till av syn eller hörselintryck. Ofta upptäcker jag inte heller direkt vad som har blivit fel.
• Allt jag gör (mer eller mindre) blir till projekt (som jag ofta inte orkar genomföra). En så enkel sak som att gå ut med soporna blir snabbt till något oöverstigligt, för att då inte tala om sånt som att städa eller tvätta. Hemmet har blivit ett veritabelt kaos, som blir övermäktigt att sköta om. Jag håller på att lära mig att komma förbi den här känslan, men det är inte helt lätt.
• Jag glömmer ofta att göra den huvudsakliga handlingen när jag ska göra något. Jagvet med mig att jag en morgon öppnade skafferidörren minst fem gånger innan jag kom ihåg att det var kaffet jag skulle ta ut. Hela tiden såg jag annat som måste göras, och blev förledd att göra det istället.
• Jag är mer aggressiv än förut, inte minst när jag kör bil. Inte fysiskt aggressiv, men jag blir väldigt mycket oftare arg än tidigare. Jag försöker att gå på stresshanteringskurs för att minimera den aggressiviteten.
• Jag klarar inte av att läsa komplicerade formulär och anvisningar. Jag förstår inte ens hur jag ska fylla i blanketterna som ska till försäkringskassan för att fortsätta min sjukskrivning.
• Jag skjuter upp att betala mina räkningar, eftersom det är så obehagligt och stressande att se sanningen i vitögat.
• Jag lovar att göra saker, men sen glömmer jag bort det lika snabbt som jag lovat det. Inte för att jag inte vill göra det, utan för att jag bara glömmer bort det hela tiden.

Den här listan kan göras ännu längre, men det är nog inte meningsfullt att fortsätta räkna antalet problem. Då är det bättre att fundera lite på hur det fungerar för personer som hamnar i den här situationen.

Sammantaget så är det här en ganska skrämmande rad av mentala hinder för ett ”normalt liv” men det viktiga är att man trots detta ändå måste hitta sätt att hantera den situation som man har hamnat i. Man måste göra en överlevnadsstrategi. Det gäller att hitta knep och lister som gör att man klarar av de problem som man stöter på i vardagen, och där de besvär jag räknat upp skulle kunna vara allvarliga hinder. Mycket handlar om att lära in nya rutiner, som ger det stöd som man behöver. Att använda mobilens kalender för att boka in möten är en sån vana. Att skriva upp alla uppgifter är en annan sån vana. Att hitta verktygen man behöver kan ta tid, men man får inte ge upp, det mesta går att komma förbi.

En viktig del av att hantera sin situation är att dels själv acceptera att det har hänt och att man även när man börjar bli frisk, kommer att få leva med de kvardröjande symptomen. Dessutom är det viktigt att man har förståelse och stöd för alla konstiga symptom och att man har alla dessa symptom som kommer och går. Är det dessutom en depression inblandad så tror jag att det kan bli ännu större behov av stöd från omgivningen.

Omgivningen står dessutom inför en svår prövning även den. Den aktiva och intensiva person som funnits så länge har helt plötsligt genomgått en förvandling till en person som kan verka apatisk, lat, slö och helt utan initiativ. En person som tidigare kunde bolla med fem sex saker på en gång, får vara glad om han eller hon kommer hem med åtminstone halva inköpslistan från affären. Allt tar längre tid och minsta distraktion kan få personen att glömma allt annat som skulle göras. (jag har själv öppnat skafferidörren fem gånger på raken en morgon för att försöka ta fram kaffet, en massa saker kom fram, men banne mig inget kaffe – skrev jag förresten inte redan om just det exemplet?).

Att vara närstående till en person blivit drabbad av utmattningssyndrom är också en väldigt jobbig och frustrerande upplevelse, speciellt när man kommit en bit på väg med att bli på bättringsvägen. När livsandarna börjar återkomma, men kroppen fortfarande inte orkar. Då vill man så mycket, men orkar bara en bråkdel. Alla ideer på kul saker man vill göra, bleknar snabbt, så fort det blir dags att göra dem. Det gäller helt enkelt även som närstående att acceptera att det verkligen är en sjukdom, som dessvärre inte syns, men märks. Det är i vissa fall snudd på en personlighetsförändring som har inträtt och det är inte lätt att hänga med i den plötsliga växlingen.

Även barn (om det finns såna i närheten) känner ju att något har hänt. Det är inte samma mamma eller pappa som sitter vid matbordet, eller som sover i sängen. Det är frestande att försöka skydda barnen från att vara oroliga, men jag tror att man ska vara väldigt öppen mot barnen. De förstår oftast situationen bättre när man berättar som det är, än om de behöver vara oroliga för att de märker att något är fel som de vuxna inte berättar.

Att drabbas av utmattningssyndrom/utmattningsdepression är inget man ska skämmas för. Det är inte heller något man ska be om ursäkt för inför andra. Det är en väckarklocka som har ringt för att påminna om att man försummat sig själv och sin kropp. Om man inte lyssnar på väckarklockan utan bara somnar om så kommer man till slut att vakna upp försent. Som det är nu har man istället alla skäl i världen att vända på alltihop, att ändra på det som är fel, att hitta nya vägar i livet. Man har allt att vinna och inte så mycket att förlora. Att bli utbränd KAN faktiskt vara en möjlighet eller ett erbjudande och inte bara den livskatastrof som det ofta blir för många,

/J

Snälla barn/ungdomar-det är så viktigt att prata om hur ni mår!

Ofta får jag känslan av att jag vill fly, jag vill fly från räkningar, jobb, människor som är dum emot mig. Jag vill fly från mina jobbiga minnen, fly från mig själv. Ibland tänker jag att jag lämnat allt, gården med djur, mina jobb och vänner, jag flyr till ett varmt land med hav och sand.... MEN tyvärr har jag lärt mig att det blir inte bättre av att fly...

Jag har gjort, upplevt och sett saker som är dåliga, hemska och krävande.

Jag kallar mina minnen för mina demoner.... De är jobbiga, jättejobbiga minst sagt och de är många. Det finns saker jag är rädd för att tänka på, minnen som gör jätteont, minnen som jag drömmer om.

Jag flydde dessa minnen under många år. Jag pratade inte om dem, jag gjorde allt för att glömma, jag gjorde dåliga saker som gav mig ännu flera demoner som jag teg om. Jag flydde, först till att prestera i olika sporter, att vara bäst, till killar och tjejer som jag ville skulle tycka om mig, en ny lägenhet, hus, olika jobb och länder ex Tyskland, Kalifornien i USA, hem till Falun igen. Vips var de där igen, starka och ännu flera, minnen!

Jag grät aldrig när någon såg, jag var stenhård, hade alltid svar på allt men inombords skrek jag efter hjälp.

Jag behövde nån, nån att lita på.... Till en början var det mina olika djur, jag berättade för dem, grät i deras pälsar (det gör jag än i dag) de lyssnade alltid, ställde inga frågor och det kändes lite bättre för stunden men de kom alltid tillbaka, minnena, frågorna, varför...

Till slut träffade jag en människa jag litade på eller rättare sagt tillät jag mig för första gången att riktigt lita på en människa fast det funnits många som korsat min väg och finns några som jag inte tror vet hur mycket de betytt för mig. Det var ingen självklarhet att jag skulle lita på denna människa men ett frö var satt och det började gro, något sa inom mig att jag orkade inte fly längre....

Det jag gjorde fel var att från jag var 7 år till jag var 32 år (jag är 39 är nu) samlade jag bara på mig demoner men jag tog inte hjälp av någon att göra mig av med dem. Idag jobbar jag på det genom att som nu dela detta med Er, jag delar med min man Staffan fast det är svårt, ofta skriver jag till honom, långa sms eller brev. Ibland avslutar jag dem att jag vill bli kramad eller att han sitter hos mig när jag ska sova men jag vill inte att han pratar, jag vill bara att han är där. Senast idag hände det och jag är vuxen...

Jag går och pratar en gång i veckan på psykiatrimottagningen, vi pratar ibland om demonerna, försöker förstå dem och förvandla den till böcker i min bokhylla i huvudet. I dessa böcker finns nu en massa blad med minnen och händelser, bra och dåliga som jag faktiskt orkar titta tillbaka på, tänka på och sedan ställa tillbaka boken i hyllan och de står där och väntar till jag bestämmer när vi ska ses igen. Detta hade jag ALDRIG kunnat göra utan att fått hjälp att sortera och hantera mina demoner.

Det jag gjorde fel eller rättare sagt inte förstod det jag vill att du/ni ska förstå är att jag väntade för länge med att ta hjälp, det blev för många demoner på en gång, så många år av samlande knäckte mig nästan som människa. De har gjort mig sjuk, jag jobbat ständigt att komma tillbaka till den jag en gång var, rolig, pigg och social.

Så snälla älskade barn och ungdomar, vuxna oxå för den delen stäng inte världen och människor som älskar dig ute. Det räcker med en som man litar på som man kan lätta på trycket inom sig för MEN sedan behövs även professionell hjälp som kurator/samtalsmottagningen eller BUP och jag ber dig/Er att börja ta hjälp nu det blir bara jobbigare ju längre man väntar. Det är läskigt, i bland känns det onödigt MEN det gör nytta......
Fight your demons in time!

/J

?Föräldrar till barn med funktionsnedsättning bränner ut sig?
4 timmar sedan
Pappa
Foto: Fredrik Sandberg / TT
?Vi föräldrar ligger alla i riskzonen att bli utbrända och vi i styrelsen har ena erfarenheter av utbrändhet. Det ska inte vara ett lotteri vilket stöd man får. Det ska vara lika i alla kommuner och landsting?, skriver Lena Fenryr, Jeanette Rosberg , Maja Erkstam.

NPF

Lena Fenryr
Kung över Livet
Maja Erkstam
Maja Erkstam
Kung över Livet

Jeanette Rosberg
Kung över Livet
Vi får många berättelser till oss. Många som skriver är utbrända, deprimerade och är långtidssjukskrivna.

Att vara förälder till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) ställer stora krav både psykiskt och praktiskt, och det bristande stödet till föräldrar och barn med NPF ger allvarliga konsekvenser.

Vi har dygnet-runt-jour med avbrutna arbetsdagar för utryckning, stress och sömnbrist.

Många behöver gå ner i arbetstid för att vårda sina barn, vilket drabbar familjerna ekonomiskt. Vårdbidraget ser olika ut i landet och täcker inte förlorad arbetsinkomst.

Du får själv ta reda på vilka rättigheter och skyldigheter du har som förälder.

Vad finns för just mitt barn? Var finns hjälpen? Vad för sorts hjälp? Hur får man hjälp? Vad är hjälp? Mediciner? Vad kan fungera för just "mitt barn och min familj"?

Tid och energi går till att ?medla?, förmedla och informera till och mellan olika aktörer såsom Bup, försäkringskassan, socialtjänsten, läkare, skolor, apotek, arbetsförmedling med mera.

Dessutom måste man vara insatt i skollagar och rättigheter kring LSS och SOL. NPF-föräldrar lever med en alldeles för hög arbetsbelastning utan att få möjlighet till vila och återhämtning.

Många ?hemmasittare? har en diagnos inom NPF, men inte alla. Det behövs statistik på hur många och vilka, för att kunna ta fram rätt insatser, för rätt individ och i rätt tid. Blir man ?hemmasittare? redan som barn får man få eller inga betyg.

Då blir det svårt att komma in på gymnasium vilket i sin tur leder till att det blir mycket svårt att komma in på arbetsmarknaden och därmed näst intill omöjligt att få en lägenhet.

Att bara ta sig till arbetsförmedlingen kan vara en för stor utmaning för en person med diagnos inom NPF. Har man dessutom varit hemmasittare? med alla negativa erfarenheter det tillför, blir det lätt ytterligare en pålaga för alla i familjen, både mentalt och ekonomiskt.

Vad händer då med självkänslan?

I Socialförsäkringsrapport 2015:1 framgår det att främst kvinnors långtidssjukskrivningar ökar och berör cirka 30 000 kvinnor med stressrelaterade sjukdomar. Hur många av dem som har barn med NPF finns det inga siffror på.

Under november 2013 genomförde Riksförbundet Attention en enkätundersökning riktad till föräldrar till barn med autismspektrumtillstånd (AST) med normalbegåvning.

1181 föräldrar svarade på frågor om vilka insatser man fått från landsting och kommun, hur man upplever stödet från anhöriga och hur man klarar att förena arbete och föräldraskap.

I undersökningen framkom att det bland föräldrarna är vanligt med sjukskrivningar som föräldrarna själva härleder till barnets funktionsnedsättning:

47 procent är eller har varit sjukskrivna.
24 procent uppger att de är på väg att bli det.
73 procent av de svarande uppgav att orsaken var hög stress.
Det framkom även att det finns ett behov av att korta arbetstiden för att klara såväl arbete som hemmasituation (63 % av de svarande har gått ner i arbetstid på grund av barnets funktionsnedsättning.

Vi föräldrar ligger alla i riskzonen att bli utbrända och vi i styrelsen har ena erfarenheter av utbrändhet. Det ska inte vara ett lotteri vilket stöd man får. Det ska vara lika i alla kommuner och landsting.

Därför kräver vi nu att regeringen tillsätter en utredning för att förbättra samarbetet mellan och inom olika instanser på kommun - landstings- och statlig nivå.

Därför vill vi ha en sambandcentral - ett strukturerat samarbete mellan olika stöd- och vårdinstanser och den enskilde och dess anhöriga.

Vi vill knyta ihop kunskap över gränser. Kompetensen bör höjas på alla nivåer. En strukturerad samverkan mellan alla inblandade parter bör skapas per automatik, både mellan individen och olika instanser och mellan olika myndigheter.

Det borde vara en självklarhet att få stöd i att reda ut allt kring diagnoser, beteenden och stödinsatser.

Tänk att få slippa vara tolk mellan de olika myndigheterna och få lägga sin energi på det som är viktigt istället, sina barn eller sig själv. Tänk att nå framgång genom samförstånd.

Lena Fenryr, Jeanette Rosberg , Maja Erkstam opinion@svt.se
Publicerad:4 februari 2016 - 09:00
Facebook(1496)TwitterE-postSkriv ut

PROJEKT SEMIKOLON

Bilder på tatuerade semilkolon har de senaste tiden spridits via sociala medier. Men, bilderna är inte ett utlopp för grammatikälskare utan är till för att sätta fokus på ett viktigt ämne nämligen psykisk ohälsa.

Kampanjen har fått stor genomslagskraft och tusentals personer har lagt upp bilder på tatuerade semikolon under hashtaggen #semicolonproject.

Ett viktigt tecken
Bakom kampanjen står The Semicolon project, en frivilligorganisation som hjälper till att ge stöd åt personer som har gått igenom en svår depression, lider av ångest eller haft självmordstankar. Att man har valt semikolon förklarar organisationen med att ett semikolon symboliserar ?en mening som författaren hade kunnat avsluta men bestämde sig för att inte göra?.

The Semicolon project menar att det även kan symbolisera någon som har mått vädligt dåligt och som, även om personen kanske fortfarande kämpat, har tagit sig igenom det svåra och arbetar mot en fortsättning i livet, istället för att i värsta fall avsluta det. Syftet med att måla, du behöver nämligen inte tatuera dig, eller tatuera ett semikolon på kroppen är även att visa att du står upp mot fördomar kring psykisk ohälsa.

The Semicolon project skriver på sin hemsida att ?projektet är för alla som har självskadebeteende, är självmordsbenägna, deprimerade, lider av ångest, som har fått hjärtat krossat eller förlorat någon närstående.

Projektet har pågått sedan våren 2013 och engagerat hundratusentals människor som världen över har lagt upp bilder på sina handleder samt andra kroppsdelar med ett semikolon. Det är inget tvång att skriva något mer än hashtaggen men många har ändå valt att i samband med bilden berätta just sin historia kring psykisk ohälsa som en del av att både hjälpa sig själv och andra.

Livet kan ibland kännas tungt, för tungt att hantera på egen hand. Det kan vara en situation som du själv befinner dig i eller indirekt påverkas av. Oavsett hur situationen ser ut är det viktigt att du känner att du kan prata med någon och få stöd, det stöd just du behöver. Av den anledningen finns det många olika organisationer som du, anonymt, kan kontakta och få hjälp. Att kunna vara anonym kan innebära att man vågar ta ett första steg mot att ta kontakt och få någon att prata med.

Orsakerna till att man ringer är många. Det kan gälla relationsproblem, övergrepp, självmordstankar, sorg, separation, ångest eller andra problem. Ett samtal kan vara på liv och död, ett annat kan fungera mer som vägledning. Här är några av de organisationer du kan du vända dig till:

Nationella hjälplinjen, 020-22 00 60
Öppet Måndag - Söndag 13.00 - 22.00
www.hjalplinjen.se

Jourhavande Medmänniska, 08-702 16 80
Öppet varje natt 21.00-06.00
www.jourhavande-medmanniska.com

Röda Korset, 0771-900 800
Öppet alla dagar 14.00-18.00
www.redcross.se

Jourhavande Präst, 112
Öppet varje natt 23.00-06.00
Svenska kyrkan

Föräldrartelefonen, 020-85 20 00
Öppet Måndag - Fredag 10.00-15.00
Svenska för psykisk hälsa

Jourhavande Kompis, 020-222 444
Öppet Måndag - Fredag 18-22, Lördag - Söndag 14.00-18.00
www.ungdomar.se

BRIS för dig upp till 18 år, 116 111
Öppet Måndag - Fredag 15.00-21.00, Lördag - Söndag 15.00-18.00
BRIS för dig upp till 18 år

BRIS Vuxentelefon, 077-150 50 50
Öppet Måndag - Fredag 10.00-13.00
BRIS Vuxentelefon

RFSL Brottsofferjour, 020-34 13 16
RFSL Brottsofferjour

Kvinnofridslinjen, 020-50 50 50
Öppet dygnet runt
Kvinnofridslinjen

Rädda Barnens Föräldratelefon/Föräldramejlen, 020-786 786
Öppettider:
mån: 15-20
tis-fre: 18-21
lör-sön: 13-16
Rädda Barnens Föräldratelefon/Föräldramejlen

Jag och min vän Linda stödjer detta och försöker öppna ögonen för andra för detta projekt.

Som de flesta vet och förstått efter eventuellt ha läst mina gnäll inlägg så har jag en del värk, ja nästan överallt faktiskt. Detta beror på skador och sjukdomar som jag har och har haft.

Jag älskar att ha kommit igång med träningen och jag vill inte opereras igen men opereras jag inte kommer jag snart ha så ont så att jag inte kommer kunna träna och det kommer göra mig tokig, eller tokigare än vad jag redan är. Så tänker ni, opereras och ta en rehab tid och kom tillbaka.

Hade valet vart så lätt hade jag gjort det. Det som gör att jag måste opereras är att min ryggmärgsstimulators (ryggmärgsstimulator är en liten, implanterbar anordning som har ungefär samma storlek som ett stoppur. Stimulatorn ger elektriska signaler till Epiduralrum nära din ryggrad genom en eller flera elektroder. Behandlingen ger smärtlindring genom att modulera smärtimpulserna innan de når hjärnan) batteri som sitter i höften har flyttat sig och ligger just nu över höftkammen och skaver och skapar irretation och inflammation i höger höft samt att batteriet (ca 8x5 cm) lägger sig på tvären, på högkant eller vänder sig och det gör så satans ont.

Som ni kanske räknat ut så har jag denna stimulator pga en annan skada (tumör i höger underben, där jag opererats X flera med stora nervskador som följd) så om jag tar bort stimulatorn kommer en annan värk slå igenom.... Moment 22 alltså... Jag kan ju alltid be dem flytta på batteriet någon annanstans igen, det kommer bli den 20 operationen sedan 2004 och då har jag bara räknat dem gällande stimulatorn, utöver det har vi nog ca 10-12 till att lägga till listan.

Jaja jag måste kontakta Smärtenheten på Akademiska imorgon få se vad de säger, hur lång väntetid det är till op och vilka olika lösningar som finns. Nåt måste jag göra ganska omgående pga att värken stegrats så mkt de sista veckorna att nu känner jag av det hela tiden och rörelsen i höften är inskränkt.

Bild ett föreställer ett batteri av modellen jag har inopererat.

/J

Japp ni läser rätt och tror säkert att det slagit slint i huvudet på mig. Det trodde många när jag började boxas för ca tre år sedan. Jag gic på Pink Glove Boxning som är en boxningsförbundet enbart för tjejer och ett fantastiskt upplägg men jag kände att jag ville ha mer, mer blod, svett och tårar rent ut sagt. En vän som höll på med thaiboxning erbjöd mig att följa med så jag var med en gång och hälsade på och det var skithäftigt men terminen led mot sitt slut och sommaruppehåll så det bestämdes att jag skulle börja efter sommaren 2015 och sagt och gjort så stod jag en snart 40 årig kvinna tillsammans med alla vältränade killar och tjejer föddà på -80 och -90 talet 😦, hur i hela friden skulle jag överleva detta? Men jag hade bestämt mig så, det var bara att köra. Första träningen var.... Plågsam är nog det rätta ordet, jag har sällan vart så trött i hela mitt liv, jag kunde inte få ner visakortet i betalapparaten på Ica efter för jag skakade så. Vaknade två dagar senare, samma dag som var dags för träning och visste inte hur jag skulle komma ur sängen pga träningsvärken från helvetet, men jag åkte igen och igen och igen.

Det är så fantastiskt roligt och skönt att träna och jag blir bättre och bättre det törs jag säga själv. Jag tränar på Falu Muaythai min Ajan(tränare) heter Tam Stadigs.

Jag kan inte riktig beskriva hur mkt thaiboxningen ger mig både fysiskt och psykiskt. Dagarna jag tränar kan jag oftast sova relativt bra på nätterna, i allafall flera timmar än vad jag vanligtvis ger. Träningen ger mig en identitet, jag utvecklas fortfarande fast jag närmar mig 40 år och är kvinna. Jag behöver inte följa strömmen, jag vill inte bli en bullmamma fast jag älskar mina barn och ställer upp för sem till 300% men jag vill inte ge upp livet nu, jag vill ha roligt, svettas och utvecklas.

Flera gånger har jag tvivlat på min förmåga, om jag verkligen hör hemma på matten och i ringen med alla fit:a och trimma men jag har inte gett upp. Jag kan sparka oc slå som de, kanske inte lika snabbt och lika hårt men jag kan)!

/J

Dags att uppdatera om Feffe. Sist jag skrev om honom kan jag tänka mig att det var ganska mkt frustration i inlägget. Feffe är min nu 10 åriga korsningsponny på 155 ?. Han spökade för allt, helt underbar häst att hålla på med i stallet, inte elak ute så han med vilja ville kasta av en men han såg spöken verkligen överallt. Detta gjorde i sin tur att han fick mkt svårt med koncentrationen och oftast slutade ridturerna i en viljekamp.

Efter en del övervägande och forskande bestämde jag mig för att han och jag behövde en paus från varandra av olika anledningar, 1. Hans spökande, 2. Jag hade opererat bägge handlederna och hade en längre rehabilitering framför mig och hade ingen som kunde rida honom under tiden så han fick åka till Askersund och Stall Släte där Regina Fallberg skulle ta hand om honom på obestämd framtid, det var mars 2015.

Det kändes jättebra att träffa Regina när vi kom fram. En ung, lugn tjej som bodde på en gård som liknade våran. Ingen stor tävlingsanläggning utan hemtrevligt och ombonat. Feffe själv vart toklycklig när hans släpptes ut i hagen för här hade ju gräset kommit fram lite!

Månaderna gick och jag kände inte att jag var redo än att ta hem honom. Jag och Regina höll kontakten under hela vistelsen och hon berättade om hans framsteg. I början av november började tankarna fara fram och tillbaka skulle han få vara kvar där nere för alltid eller skulle jag ta hem honom? Räcker min tid för en häst till? Men han är ju MIN häst (det är ju alla andra i stallet här hemma oxå, men just Feffe var ju menat till mig och ja ni kanske fattar). Så tänkt, funderat, gråtit osv åkte jag och min vän Eveline (Feffes förra fodervärd) den 5 december ner till Askersund för att hämta hem honom. Nästan 10 månader hade han vart borta men nog var han sig lik förutom att hans stubbade man växt ut.

Efter att det praktiska var uppklarat så lastade vi och åkte hemåt Dalom igen. När vi kom hem och lastade ur hände det roliga/sköna att han knallade in i stallet, hälsade på sin tidigare boxgranne, gick till sin Box och åt sitt hö som fanns där tills hans katt kom (ja Feffe har en "egen" katt, de myser på kvällarna, Skrik som katten heter ligger i hans hö så han får vänta tills katten är klar innan han kan äta) gick raka vägen in i hans Box, la sig i höt och de hade sin ritual fast de inte setts på 10 månader! Djur är bra fantastiska.

Detta var en uppdatering nummer ett om Feffe. Det kommer mera....

/J