Uppdatering på bloggen har vart otroligt dålig, jag har egentligen inget att skylla på mer än att jag är oorganiserad och lite vilse just nu.

Börjat uppdatera där det inte ligger så mycket personliga känslor just nu (förstå mig rätt)!

Vår älskade C ponny Melody är dräktig. Hon är bra rolig, vi har försökt betäcka henne i tre år med fina och smäckra herrar av typ arab, Lusitano men inget dög. När vi sedan skulle betäcka vår Nordis då passade minsan damen på och tog saken i egna hovar. Målinriktad stegade hon iväg till gentlemannens hage och han var inte sen att ge gensvar på inbjudan så... Ja resten förstår ni nog.

Så vårt hjärta väntar nu en bäbis med Idenors Tindex. En fantastiskt mysig nordsvensk som gjort bra ifrån sig på banan. Som sagt vart det inte riktigt som vi tänkt nen vi väntar med spänning på den underbara lilla krabat som skall komma till oss i juni.

Vid dagens datum är det 105 dagar kvar till beräknad fölning.

??

Rätt trött på en kropp som aldrig gör som jag vill. Imorgon/idag bär det av hemåt. Haft några dagar som varit intensiva men mkt bättre än på mkt länge. Ingen press, klocka och tillsammans med hela familjen och mkt goda vänner som accepterar oss som familj precis som vi är med våra enskilda behov och personligheter.

Lägger mig för att sova, maken och hunden sover bredvid tävlandes vem som snarkar högst, sonen ligger på madrass lite längre bort och den ena dottern i huset där vi bor alldeles i rummet intill. Min egna dotter sover en trappa den med stortjejen och hund nr 2 i huset, på övervåningen hör jag minstingen och föräldrar samt hund nr 3 röra sig i sömnen då och då, jag ler för mig själv, slår igen boken med en tanke hur tryggt och lugnt allt är, det som var ett ordnat "kaos" bara några timmar tidigare.

Då, slår han till, hårt och brutalt slår han mig i bröstkorgen utan att tveka, välkommen Herr ångest eller vad säger man. Han kramar mitt hjärta i ett järngrepp medan hånleendet sprider sig.
- Du trodde väl inte att jag försvunnit?
Vad säger man? Hade ju tidigare under dagen skrutit att jag känt mig friskare än på länge, bara en gång under hela vistelsen har jag fått lov att ta timeout och vila i några minuter, sist vi var här var det en gång i timmen!

Medan tankarna snurrar, Herr Ångest gör det svårt att andas så kommer Fröken Smärta och Lillebror tvivel på besök och så är festen är i full gång. Ute mullrar det när Thor slår sin hammare samtidigt som blåsten piskar. Skulle inte 2016 bli mitt år? Trodde jag och John Blund gjort upp om att jag skulle få sova på nätterna.

Värken i bröst och kropp vill ha uppmärksamhet, Lillebror Tvivel tränger igen tankarna och säger med förakt,
- Du kommer inte lösa dina problem (har en del mkt stora beslut att ta gemensamt med familjen under närmaste månaden), hur än du gör eller väljer blir nån ledsen det är det fin fina med känslor. Den lilla tandlösa munnen flinar.

Ok, 2016 kommer alltså oxå att handla om att hitta mig själv igen, skapa tro och tillit till mina egna beslut. Våga ta aktiva beslut utan att ursäkta mig, säga till mina närmaste hur mkt de är värda, lära mig igen att låta mig bli älskad och älska. Se med stolthet på mina barn och klappa mig på axeln och säga att de är underbara och väluppfostrade, så nåt måste jag gjort rätt. Jag ska prioritera mig själv, träning, familj och mina djur, lära mig sig ja när jag vill och nej när jag inte orkar. Försöka vårda mina relationer till vänner som ger mig positiv energi.

Det innebär att stänga dörren för just Herr Ångest, och Lillebror Tvivel säga NEJ ni är inte välkomna, försöka jämka med Fröken Smärta genom att lova henne att lyssna på kroppen om hon lovar att då lämna mig i fred minst halva dygnet. Jag ska ställas fönstret på glänt och släppa in John Blund och inte klaga över om Thor är uppretad och lever rövare.... Ok? Är vi alla överens?

Hur mycket skit kan komma på en gång i ens liv och hur länge kan en sådan episod pågå? Eller är det så att de bra stunderna suddas ut totalt när man mår dåligt och därför slutar man uppmärksamma dem?

Det känns som om min och vår familj har haft uppförsbacke väldigt länge nu, för länge faktiskt. Om man får det man förtjänar då måste jag ha gjort något förjävligt i mitt förra liv. Min dotter skojade en dag och sa:
- Mamma du kanske spikade upp Jesus på korset!
Ja det kanske var jag eller så är jag landsförrädare och superskurk. Annars ska man följa andras åsikt om att man får bara det man klarar av, men jag klarar inge mer... Jo visst är det en bit kvar till vansinne men jag vill inge mer.

Jag är 37 år gammal och det har hänt så mkt i mitt liv redan både positivt och negativt men det negativa är så tungt att bära.

Jag miste min mor som tioåring efter tre års kamp mot hennes cancer. Hon var 28 år. Min far hade då redan flyttat och min mormor och morfar fick ta hand om mig. Sedan har min mormor, morfar, farmor, farfar, gammelmormor, bror och son alla gått till andra sidan den äldsta 73 år gammal de flesta före 70 års ålder. Jag fick några månader efter min mors död en egen tumörsjukdom som krävt många operationer och livslång behandling. Vår släkt inramas av cancer och demensens väggar.

Jag har mist en handfull vänner till den mörka sidan, i år rycktes ännu en ung kille hastigt ifrån oss - det är så orättvist!

Jag har hunnit med att tampas med efterdyningar i alkoholismens vågor, varit och är medberoende samt slagits med olika beroenden hos mig själv.

Jag har rest i både gott och ont, sett fram och baksidor av olika länder, droger, missbruk och vapen samt vita stränder, underbara människor och kulturer. Många avtryck finns på mitt hjärta men det fattas även några bitar som blivit kvarlämnade hos personer som betytt väldigt mkt för mig men av olika anledningar har de försvunnit ur mitt liv.

Ofta slåss jag med mina egna demoner samtidigt som jag försöker intala mig själv att de tillhör det förflutna. Nutiden kantas av min underbara man, två underbara barn och några få riktiga vänner som betyder väldigt mycket för mig fast jag säger det allt för sällan. Ändå lyckas jag inte trycka tillbaka de mörka, jobbiga tankarna, kan inte sluta ställa frågor som det inte finns några svar på. Tankar flyter ihop till en sörja och ibland har jag svårt att sortera allt.

Fungerar det att lägga locket på?! Svaret är nej! Inte hur länge som helst i alla fall. Jag önskar att jag tagit tag i saker och ting tidigare, sökt svar försökt gå vidare, gjort klart. Nu är det för mycket, jag, barn, skolor, ADHD, lärare, ekonomi, sömnlöshet, ångest, övervikt, träningsnarkomani, älskade make mm mm hjärnan har helt enkelt stängt av. Jag höll garden uppe men jag har inte ens ett försvar längre och det gör mig ännu meta sårbar att vara så blottad. Jag kan inte hantera mina känslor, hur ska jag då hantera när andra försöker hantera dem? Måste förklara hur jag mår, att jag inte orkar med mer än det som ligger mig alldeles närmast hjärtat. Det är svårt när man får höra - ryck upp dig! Du ser inte sjuk ut! Vad länge du vart hemma!

Ja det har gått ett år! Jag orkar fortfarande inte vara vaken en hel dag om jag vart på möte eller åkt och handlat, dessvärre lider jag av total insomnia på nätterna oavsett om jag sovit på dagen eller inte, tankarna plågar mig nätterna igenom utan att jag egentligen kan fånga något som far igenom min överhettade samt bortkopplade hjärna.

Ridning, boxning och träning är mina naturliga droger, tyvärr är det lika svårt att ta sig för dessa aktiviteter som att sluta med riktiga droger, tro mig jag vet.

Jag lider av en enorm ångest för att åldras, men inte för att dö som många tror, egentligen inte heller för att bli gammal. Det som gräver ett hål i mig är att bli sist kvar, att få lov att se mina barn mista sin far, orka finnas för dem när mitt eget hjärta kommer förtäras. Sedan se dem se mig tyna bort - samvetet att inte tänka på dem utan mig själv i första hand. I denna fundering/känsla känner jag mig inte ett dugg vuxen utan barnsligt självisk!

En dag kommer jag se tillbaka på mitt liv och ställa mig frågan, gjorde jag någon skillnad? Uppnådde jag något? Vad gjorde jag för nytta i denna värld?

Alla svar finns inte än och alla svar kommer inte att visa sig för mig varken idag, imorgon eller kanske inte överhuvudtaget men en sak vet jag utan vissa speciella personer i mitt liv skulle jag inte vara där jag är idag...

/J

Johanna Janols Rengeborg

An arrow can only be shot by pulling it backward. When life is dragging you back with difficulties, it means its going to launch you forward into something great. So just focus and keep on aiming...

Vill bara visa upp min nyaste häst. Pepperoni född 2006 med okänd härkomst. Han kallad för Feffe och är en mkt mysig herre med en del fuffens för sig.

Har stora förhoppningar att han och jag kommer bli ett radarpar framöver!

/J

Den 20/10-14 opererades jag för två olika åkommor i min vänstra hand och handled. Jag har under längre tid haft stora besvär med svullnad, domningar, smärta och överflödig vätska i denna handled. Man konstaterade att jag hade problem med karpaltunneln som innebär att den trånga passagen där fingrarnas böjsenor och medianusnerven passerar blir alltför trång. Man måste då göra plats åt nerven genom att klyva senfacket ovanpå nerven och på så vis ge den mer "andrum". Sedan åtgärdade man något som kallas Morbus de Quervain. Det är ett liknande smärttillstånd som karpaltunneln fast över första senfacket där senorna som för ut tummen från handen löper. Åtgärden är densamma, klyvning av senfack.

Så långt var allt frid och fröjd. Fick gå hem efter ett par timmar efter operationen med ett bandage, gipsskena, sjukskrivning i sex veckor och ett löfte att på lördagen 25/10 kunde jag byta bandage och duscha. Sagt och gjort, lördagen kom och efter en intensiv dag i stallet var jag skitig och kände att nu är det dags för dusch. Började ta av bandaget men det var mkt ordentligt tejpat på ett ställe så jag tänkte vara duktig och klippa upp tejpen men på något sätt lyckas jag fumla/tappa/fånga/slå till saxen och resultatet vart att den fastnade i armen. Direkt den gick igenom huden kände jag en enorm smärta till följd av en konstig brännande känsla från axeln till tummen samt inser jag att jag tappat känseln i handryggen, tummen, delar av arm och fingrar.

Det var bara jag och sonen hemma, jag fick ropa på honom och be om handduk, vatten, Cola, för sockrets skull och en spyhink för det gjorde så satans ont. Han fixade allt med bravur fast blodet forsade från min arm, han gillar inte blod! Ringde kompisen Mia i stan och vad henne komma och skjutsa mig till akuten, på några röda var hon här och vi på väg. Det enda jag har att säga om vägen in är PAIN LOT OF PAIN! Satan va ont det gjorde. Vi fick komma in rätt omgående och jag blev undersökt av två kirurger men de misstänkte att nerven kunde vara av så de ville att en ortoped skulle titta på såret. Innan kirurgen M.S gick ordinerade hon smärtstillande tack och lov och ordentligt ned det oxå!!!

Ortopeden kom, bedövade såret, tittade ner i det, kände och klämde lite vart och vart jag inte hade nån känsel. Bestämde sedan att såret skulle sys ihop och vi skulle avvakta med vad som skulle göras här näst. Mer smärtstillande och sedan hemgång.

På måndagmorgonen ringer ortopeden från lördagen och frågar om känsel och jag talar om som det är att det har inte kommit tillbaka någon men däremot har det flyttat in en elektrisk ål i min arm och jag kan inte räta ut armen utan att det hugger/bränner/gör skit ont i den. Hon säger att då är det nig som hon misstänkte redan i lördags att jag lyckats skära av Radialisnerven i armen. En av tre nerver i arm och handen. Det röda fältet på bilden nedan visar känselbortfall pga skada på just den nerven. Jaha? Så det krävs operation helst inom 10 dagar av handkirurgen. Operation sätts till den 6/11-14.

Så nu väntar jag medan det ner och mer går upp för mig att jag kanske aldrig kommer bli bra igen...

/J

Efter mycket velande hit och dit så bestämde jag mig för att hoppa på terminsstarten. Jag har haft svårt att bestämma mig av ekonomiska och fysiska skäl men jag mår så jäkla bra av att komma till lokalen och träffa alla tjejerna samt våra underbara tränare Sofia, Jocke, Rezhan och Jonas. Kroppen är ju som vanligt helt ur gängorna och jag är riktigt trött på att vänta på ortopedens svar att de ska operera min handled. Lika med min viktresa, det är fan tungt att träna när man väger så pass mkt som jag gör nu, men det ser ut som om lösningen på det också börjar närma sig.

Det är så fantastiskt skönt att slå ur sig, bli aptrött och känna sig nöjd. Om jag droppar i vikt så funderar jag på att kanske försöka få in lite fullkontaktsboxning oxå, tycker även det är skitroligt. Man måste tänka lite mer och vara lite mer på alerten annars får man sig en snyting ;)

Året som gått har varit förjävligt tungt och är det stundtals fortfarande fast jag mår bättre men ångesten och de mörka stunderna kryper fortfarande på mig flera ggr vecka även om jag har blivit bättre att hantera dessa stunder. Just nu är det tröttheten som är det allra värsta. När jag blir stressad, och det känns som om allt är för mkt då stänger bara kroppen av. Jag blir så trött så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vill bara lägga mig på golvet, soffan, bilen och sova. Jag vill så mkt och min självbild och kroppen verkar vara ljusår ifrån varandra just nu. Fast jag vet att det är så, så kan jag bli förvånad när jag tittar mig i spegeln och blir påmind om att jag inte är någon atlet... Men jag vill, träna, springa, boxas, rida, tävla. Jag är inte för gammal för att sluta med detta, eller? Är man totalt orealistisk....?


/J

Jag har en ny passion i livet. Vad är då detta? Jo seddu det är BOXNING, men inte vilken boxnings som helst utan Pink Gloves Boxning.

Pink Gloves Boxing är boxningsträning för tjejer.

PGB bygger på tanken att alla har en mästare inom sig. En mästare som är unik för varje individ och som tillåts komma fram med stödet från en grupp och i känslan av gemenskap. Inom PGB brukar vi använda uttrycket Reveal The Champion (Ta fram mästaren i dig) ? men den egentliga betydelsen är att vi tar fram mästaren i varandra.

PINK GLOVES BOXING HANDLAR OM DIG

Dina mål
Ditt liv och din hälsa
Din potential

Det är en evig kamp denna vikt, jag tycker inte själv att jag förtjänar dessa enorma viktuppgångar bara för jag inte tränar fjortonmiljadersgånger per vecka. Det borde räcka med ridning 3-5 ggr, boxning 2 ggr, gym ibland, hundpromenader, stallarbete och vanligt hushållsarbete men inte då. Sedan hjälper det ju verkligen inte till att jag gick i väggen i slutet av september 2013 och fick antidepressiva läkemedel. I och med det svällde jag i början ca 5 kg i veckan och det var bedrövligt.

Alla prover visar att jag är fullt frisk, jag dricker inte ( mer än Pepsi Max, som inte är det bästa men helt ok att dricka enligt GI och LCHF) röker inte. Mitt största problem fortfarande att jag äter för lite. Jag tål inte heller kolhydrater för då går jag upp på en gång, det är lite underligt men bevisat om och om igen att min kropp funkar så.

Jag hoppas att jag ska kunna vara så motiverad att jag fixar detta, att Staffan hänger på som stöd och att jag orkar hålla i. Jag har även fått en remiss till något som kallas Skönvikt. Detta är är en viktenhet i Landstingets regi som har som uppdrag att: