Älskade Snärtan avslutade sitt liv strax före jul pga att hon fick benet avsparkat under lek i hagen. Gylla tappade gnistan pga värk i ett knä och åldern tog ut sin rätt.

I detta läge kändes det som jag igen tänkte lägga ridhjälmen på hyllan men samtidigt så ger det mig så mkt. Zara och jag har haft våra duster och vi går inte riktigt ihop nu pga att vi är för stoiga bägge två. Samtalen gick fram och tillbaka och efter lite om och men bestämde vi oss för att skaffa oss en lugn läromästare som Staffan oxå kunde rida. Rotande bland annonser och googlande så hittade jag en äldre Quater herre, Golds Tuffdoc (Tuffen) som talade till mig genom annonsen. Han ville flytta till oss. Kruxet, han är westernhäst och vi är inte westernryttare! Men vi for till Gunghult i Småland och tittade på honom och det slutade med att han följde med oss hem.

Vi lär oss sakta tillsammans men han är så snäll att ha och göra med så det är så skönt.

Tiden rullade på och omständighet efter omständighet gjorde att jag snubblade över Rondo, en 16 årig Lucitanohingst. Jag föll för denna häst vid första anblicken och det kändes som vi hörde ihop. Men med min tur så fanns det ju ett problem, han är dålig i sina hovar pga för hårt verkad (får hoppas att det är det som är problemet). Han skall plastas upp och ges en chans till förbättring innan jag vet hur allt kommer bli. Just nu kör vi med bomull, flexilinda och silvertejp som vi bygger boots av, funkar kanon.

Det speciella med Rondo är att han tjafsar aldrig med mig och han verkar på nåt sätt förstå mig. Det är jättesvårt att förklara men denna häst betyder mkt för mig, väldigt mycket och då har han stått här i två veckor knappt.

Livet är bra underligt....

Sista tiden har varit förbannat tung på alla sätt och vis, ja jag gnäller igen men det är en ventil som lättar på trycket en liten stund i alla fall. Det som alla har sagt i åratal hände till slut med buller och brak. Nu har det gått en liten tid in all röra och vissa dagar kan jag sortera och reflektera över vad som händer. Att jag väljer att skriva ganska öppet just nu beror på att jag vill på något sätt förklara mig för vänner och bekanta som jag stänger dörren för, inte svarar i telefon och gömmer mig för i största allmänhet.

Det tokiga började efter en superskönt vecka i Turkiet med en mkt god vän, allt var lugnt, varmt och alldeles superskönt att slippa stressiga tankar, tider och måsten, men kroppen slappnade av och sedan sakta kom andra tankar och reflektioner till mig men ändå tyckte jag att det kändes ok men när vi kom hem och vardagen med jobb, företag, tonåringar och ekonomi slog emot mig var det som om någon kastat 10 års influensa symptom på mig på samma gång samtidigt som en känsla av att ALLA verkligen stirrade på mig och tänkte FAN vilken misslyckad människa-ett faktum, betongväggen hade till slut satt totalstopp för det tåg som kört alldeles för fort för länge och skenat de sista tre åren...

Efter två veckors töcken med frossa, kräkningar, tårar, apati lyckades jag ta mig samman och inse att jag är sjuk och detta kommer jag inte kunna hantera själv och tog mig iväg till mina två husläkare och kom hem med diagnos stressrelaterad utmattnings depression... Jaha ja vad betyder det då?, väggen vart högre, mörkare och hotfullare. Det innebär att det är dags att ta hand om sig själv, fundera över det som är viktigt och vad som tar min energi i onödan och vila, vila och vila. Detta i själva verket skapade ännu mera stress, otillräcklighet, skam, skuld och känslan av att inte vara värd någonting.

Det var superjobbigt att ringa till jobbet och sjukskriva sig, jag har ju bara jobbat knappt i åtta månader på avdelningen och jag trivs på jobbet, mina arbetskamrater på natten är toppen och hjälpsamma men jag orkar inte, kan inte och törs inte jobba med små förtidigt födda barn i det skick jag är i nu... Men detta vart ett enormt skuld och skambelagt moment att höra av sig till chefen och säga att jag blir hemma på obestämd framtid, jag har fortfarande nu fem veckor senare inte orkat träffa henne öga mot öga.

Jag förstår ju någonstans i bakhuvudet att detta kommer jag inte klara av själv men HUR I HELA HEL...E ska jag klara av att ringa runt, ta hjälp mm mm när jag inte kan svara i mobilen när ens vänner ringer, handla och ta mig själv till duschen? Efter tre veckors panikångest för exakt allting började stressnivån att gå ner lite så jag har lyckats komma iväg till Dr .... flera gånger, fått medicin som skall hjälpa mig att tända ljuset igen och även bokat tid för KBT terapi men inte kommit igång riktigt.

Det är lite lättare nu på dagarna här hemma OM INTE något händer som avviker från den helt oplanerade vardagen så som en oväntad räkning, besök, telefonsamtal, minusgrader ute mm mm så då förstår ni att det är rätt rörigt och labilt fortfarande.

Att jag överhuvud taget har klarat detta är på grund av min högt älskade make, det känns klyschigt och lite tonårsaktigt att på detta sätt försöka förklara för honom och alla andra vad han betyder för mig. Jag kan inte sätta ord på hur viktig han är i mitt liv, hur tacksam jag är att du ställer mat på bordet, tar hand om barnen och mig. Tröstar, håller om utan att ställa en massa onödiga frågor och utan krav. Jag vet att det är tufft för dig, jag vet att du vill kunna sätta på dig fixarkepsen och lösa alla problem och att du känner dig otillräcklig när du inte kan få mig på bra humör men du måste förstå att utan dig hade det inte varit något kvar av mig, jag hade varit ett vrak, ingen maka, mor och tiden hade nog stannat när mitt huvud fastnat i betongväggens klor. Det finns en rädsla, skam och skuld även här, att jag inte orkar, ligger i soffan, sover, blir nästan matad och använder energin till att orka få dagen att gå, utan dig hade de första veckorna i denna svarta period varit outhärdliga, jag hoppas verkligen att du vet det fast jag säger det för sällan och att de tre orden jag älskar dig verkar otillräckliga i denna situation.

Djuren är som balsam för själen, hur än det är skulle jag aldrig kunna göra mina och andras djur orätt, det är jobbigt, nästan omöjligt att ta sig ut i stallet ibland men en varm mule, en spinnande katt och en stor blöt rottisnos gör att man känner kravlös kärlek. Jag älskar djur och de är fantastiska på att känna av hur man mår och anpassa sig efter det än om de kan bli fundersamma på varför matte är ledsen.

Några veckor har som sagt gått nu och jag känner en viss lättnad och jag har hittat ett nytt andningshål som jag inte trodde skulle ha en sådan stor inverkan eller säger man påverkan på mig. Det är boxning och en speciell variant av boxning som kallas Pinkglovesboxing. Ska berätta lite mer om det i nästa inlägg.


(På bilden är jag och maken samt govännen Björn på väg hem från Ungern och våra toppenvänner Peter och Anna som saknas i mitt liv just nu)

/J

Ja jag kan inte uttrycka mig mildare just nu, jag är så trött på att det inte kan vara lätt någon gång när man skall försöka hjälpa sina barn.

Oliver har ca 7 km till skolan enkel väg, han har 1.5 km till busshållsplatsen han har ADHD, kan inte klockan, vet inte hur man läser en busstidtabell, är paniskt mörkrädd och måste ta medicin 1 timme före han skall börja fungera. Bussen som är stor allmän buss går kvart i åtta på morgonen, det tar honom 25-30 min att ta sig till busshållsplatsen, det innebär att han måste gå 7:15 hemifrån då måste han ta medicinen 06:15. Ja så lång är det väl inte helt ovanligt för en ungdom men sedan kommer kruxet, när han skall hem är det fler än en buss, han kan inte läsa och vet heller inte när han skall plinga för att gå av, stressen gör att han blir aggressiv och osäker och det gör i sin tur att det tar upp hans tankar under större delen av dagen så han inte kan koncentrera sig i skolan pga att han är rädd att det skall gå fel med bussen på vägen hem. Frågor som snurrar i hans huvud är , tar jag rätt buss, vet jag när jag ska gå av, vem kör bussen, tänk om jag inte förstår hur jag ska plinga eller nåt busschauffören säger. Detta som sagt förstör ofta en hel skoldag. Nästa problem är att nu när höst och vinter närmar sig så kommer även mörkret som han är fruktansvärt rädd för, vägen till bussen hemifrån har bara tre gatlyktor sedan är det kolsvart ute, vi bor mitt i skogen med en hel del djur efter v¨garna. Detta i sin tur gör att han börjar jaga upp sig dagen/kvällen innan skolan hur han skall kunna gå till bussen. När man inte kan somna och är orolig hela natten är det mkt svårt att orka upp 6:15 för att ta sin medicin så att den ska hinna verk innan det är dags att ta itu med mardrömsvägen till skolan!!!

Nu är det så att vi skjutsar honom till och från skolan varje dag pga att undvika just denna händelsekedja men som ni förstår är det totalt omöjligt som förälder att ha ett normalt jobb om man skall kunna göra det varje dag. Så länge vi bodde i Sandviken/Gävleborgs län var det inte några större problem med att få anpassad skolskjuts pga av hans handikapp, han hade stöd av både skolan och av Lss (Lagen om särskilt stöd hos kommunen). Sedan han börjat på högstadiet har det totalt varit tvärstopp, uttryck som - Han är ju stor nu, vi har ingen skyldighet, varför skall han särbehandlas osv osv är det som vi får höra.

Likaså har vi då Ronja, hon kan visserligen läsa och skulle nog kunna lära sig att hitta i en busstidtabell men hon har socialfobi till viss del och tycker att det är mycket obehagligt att vara med okända människor. Hon har 2,2 mil till sin skola enkel väg, för att ta sig dit med buss måste hon gå 1,5 km till busshållsplatsen, åka buss in till Falun, där måste hon byta till en av stadsbussarna och sedan åka till sin skola. Samma sak gäller för hennes medicinering som för Oliver. Bussen som hon skall åka med gå 7:10 för att hon skall hinn med och byta till den buss i stan som går till hennes skola., det innebär att hon måste gå hemifrån 6:40 och då gå upp ca 5:40 för att hon skall hinna göra sig i ordning och att medicinen skall börja verka. För att ta sig hem blir det omvänt och det skapar oro ytterligare för henne att ta rätt buss, hinna med att byta, vilka kommer sitta på bussen och så snurrar hela hennes tankekedja igång och alla läskiga tankar och tvångstankar kommer hos henne och det stör hennes nattsömn och koncentration jättemycket.

Vi har sökt och sökt anpassad skolskjuts men utan resultat. Oliver menar de att han ska klara av att åka buss till skolan det är inget att orda om, de tar ingen hänsyn alls till hans handikapp. Jag frågade hur det skulle ha varit om han hade suttit i rullstol, de tittade på mig och sa med kraftigt eftertryck, JA VADDÅ, DÅ HAR HAN JU ETT HANDIKAPP DÅ KAN HAN VäL INTE ÅKA KOMMUNALT, DET SKULLE JU TA ALLDELES FÖR MYCKET ENERGI!!! Ja just det ja jag glömde att handikapp måste synas för att vara ett handikapp. Jag har inte fått nåt svar på hur de tänker att han skall klara att komma på rätt buss i rätt tid när han varken knappt kan läsa och kan inte klockan, det verkar inte vara en så väsentlig del i problemet.

Ronja får ingen skolskjuts pga att vi valt bort den närmaste skolan dit hon tillhör!!! Skolan som hon gick på innan och skulle gå på har intygat att de inte har resurser att ta hand om henne och att de var befogat med ett skolbyte för hennes del pga kunskaps och sociala angelägenheter men de är orubbliga, det är vårt fel att vi flyttat henne, det skulle vi tänkt på innan.

Som tidigare nämnt är det nästan omöjligt att ha ett jobb när man skall skjutsa och hämta två barn fyra olika tider varje dag och till råga på allt så ska den ena till Svärdsjö och den andra Falun. Hela förra terminen jobbade min älskade make enbart helgnätter för att vara hemma på veckorna och vara tillgänglig. Jag har ju varit hemma och drivit eget företag i många år men på grund av olika saker som inträffat samt att det snart gått så lång tid sedan jag jobbade som sjuksköterska så måste jag jobba på sjukhuset igen. Jag fick en natttjänst så att jag kan hinna jobba och hinna hem för att köra ett barn till skolan. Vi tänkte att det kanske löser sig ändå men då kom nästa smäll, maken fick inte fortsätta att jobba helgnätter utan är nu från och med efter sommarsemestern tvingad att återgå till 4 skift igen, detta innebär att det blir väldigt knepigt att få ihop det så att bägge barnen kommer till skolan i tid och hem igen. Som förälder är detta fruktansvärt stressande. Jag mår mkt dåligt och har ingen energi till något, endera sover jag hela tiden eller så kan jag inte sova alls.

Det är inte bara ett problem att få dem till och från skolan, det är fruktansvärt dyrt oxå. Det krävs två bilar. Den ena går fram och tillbaka till Falun 4 vändor a 2,2 mil = 8,8 mil om dagen den andra går till Svärdsjö 4 vändor a 7 km = 2,8 mil. Det innebär 11,2 mil om dagen.
våra bilar drar ca 0,8 l milen om man lägger ett snitt mellan dem, en är diesel och den andra är bensin så jag har räknat på 15 kr litern. Det innebär 134,40 kr om dagen. Det blir, 672 kr i veckan och ? 2688 kr i månaden för att enbart skjuts barnen till och från skolan. Det är fan inte klokt.

Detta läsår fick jag ett samtal från skolskjutskontoret där de tittat på fallen igen och de hade nu bestämt att de skulle töja på reglerna lite, så att vi skulle bli nöjda och det skulle bli lite ekonomiskt lättare, jaha sa jag kommer vi bli beviljade skolskjuts? Nä vi har kommit fram till att barnen kan få ett varsitt skolbusskort får jag till svar.... VA, HALLÅ... jag blev så häpen så jag först inte riktigt förstod vad de sa, sedan gav jag bara upp, jaha ja det var ju bra eller inte om ni hade brytt er att läsa ansökan så hade ni kanske förstått att ett busskort inte hjälper oss era dumma jävlar!!! Jag blir bara så fruktansvärt trött, är det ingen som måste bry sig om våra barn som inte passar in i mallen? De menade på att jag skulle vara nöjd för busskorten kostar ju i alla fall 750 kr i månaden. Då frågade jag om jag inte istället kunde lämna tillbaka busskorten så betalar de mig 1500 kr månaden. Det blir ju en liten lättning i vår plånbok per månad om det skulle kunna vara genomförbart än om problemet med vem som skall skjutsa och hämta kvarstår.

Jg fick återkomma nästa vecka för svar, å de tog upp det i alla fall vart förvånad över det. Veckan gick och svaret kom... nja man kunde inte riktigt tänka så, visst fanns det fall där föräldrar hade fått ekonomisk kompensation för att man inte kunnat lösa skolskjuts frågan på ett bra sätt och det skulle vi oxå kunna få men då var det kommunens mall som gällde och det var 2000 kr per barn och termin!!! Jag räknade på 15 v skolgång denna termin och då är det i kraftig underkant det är närmare 17 v men jag tog 15. Det innebär ? 10080 kr för oss i bensinpengar. Så inte ens 50 % av kostnaden skulle det ersätta. Hade jag fått busskortspengarna för denna tid hade det varit 5250 kr alltså 1250 kr mer än de 4000 kr som de erbjöd, jag frågade vart de tar vägen, de kunde ingen svara på. Tack men nej tack som sagt hjälper det mig inte men det var snällt att ni tänkt till och erbjuder oss busskort till barnen med tanke på att just bussåkandet är det i sig som ärr det svåraste momentet för dem, det enda det hela tyder på är att de inte har bemödat sig att titta på min ansökan i år heller...

Trött och ledsen mamma som har en känsla att jag eller maken måste säga upp oss från jobbet för att kunna skjutsa och hämta vår barn i dagens skolpliktiga samhälle men det är ett annat inlägg...

/J

Jag kan inte låta bli att le åt alla förväntansfulla sex och sju åringar som börjat skolan nu de senaste dagarna, känslan av att ha blivit stor. Många föräldrar är nog oxå lättade att dagistiden är över men en del känner sorg över att deras minsting har blivit stor och en era i livet är slut för alltid. Många somrar när barnen var yngre kände jag att jag längtade tillbaka till skolårets schema och rutiner, barnen mådde absolut bäst när allt var som det alltid varit. Nog var det jobbigt att strida för deras rättigheter även då men på något sätt så hade jag fortfarande tilltro till skolväsendet.


Denna gång, inför denna termins start har jag enbart känt ångest, det började ca två veckor före det var dags och jag märkte att ju närmare vi kom den 20 augusti ju mer irriterad och rastlös blev jag. Det började växa en klump i magen på mig medan det kändes som mitt hjärta blev tyngre och tyngre för varje dag som gick. Varför? Jo mina barn passar inte in i skolans stereotypa värld, de har speciella behov men dessa schasas ofta under mattan och det låtsats som om de inte finns för de kostar pengar och någon måste engagera sig och ta hand om det hela.

Min son Oliver har ADHD av kombinerad art, han har även autistiska drag som troligen kommer att bli klassade som Aspergers syndrom (han är under utredning just nu, igen...), han är oxå till 95 % säkerhet även dyslektiker (även detta under utredning). Oliver hade hjälp av en assistent från förskoleklass till sista terminen i sexan, då avvecklades hon pga att han började bli stor nu och på högstadiet kunde vi inte räkna med att han skulle kunna uppta en resurs helt själv det var inte hållbart ur den ekonomiska aspekten.

Han kan inte skriva sitt för och efternamn med rätt bokstäver (han blandar stora och små bokstäver samt har mkt svårt att stava) och har just börjat åttonde klass, det som är mkt konstigt är att skolan i sig själv har aldrig påpekat att han har problem med skrivandet. De säger att han är sen och att hans handstil är slarvig men de har aldrig, föreslagit att man skulle titta närmare på det hela eller faktiskt påtalat att det inte är normalt för en åttonde klassare att inte kunna skriva sitt eget namn när allt annat skall vara så jävla lika för alla. I sitt första betyg var han underkänd i sju ämnen men han hade 98% närvaro i skolan, ingen tyckte det var konstigt... Ingen har signalerat över huvudtaget sedan han började högstadiet att det kanske inte står helt rätt till med hans inlärning. Vi har påpekat, bett, bönat, skrikigt, gråtit och hotat oss igenom hans första år för att hans skolgång skall vara anpassad efter hans förutsättningar. Problemet är att han har högt IQ och det syns inte på honom att han är handikappad och då är man inte handikappad. Det som förvånar mig är att än idag finns det så lite kunskap om neuropsykiatriska diagnoser och behoven dessa barn har.

Min dotter har oxå ADHD av kombinerad art samt en bekräftad Aspergers diagnos. Hon är troligen oxå dyslektiker. Hennes stora problem är att tolka intrycken runt om henne, hon förstår sig inte på världen. Alla dess outtalade regler, ironi och alla ramar hur saker och ting skall göras på just det sättet. Hon har mkt jobbigt med folkmassor på ex bussar och är livrädd att göra fel, säga fel eller utmärk sig så folk tittar på henne. Det syns inte på nåt sätt han hon har ett dubbelt/trippelt handikapp och därför finns det inte. Skolan eller rättare viss personal på skolan där hon gick låg och mellanstadiet försökte mkt bra i omgångar att tillgodose hennes behov tyvärr var inte alltid rektor och andra bestämmande personer med på samma linje. Det beslutades hastigt vid nyår sista terminen i sexan att hon skulle byta skola pga att hennes dåvarande skola hade kört fast, det kändes som de jobbade i sirap och allt stod stilla, de hade inget mer att erbjuda henne. Vi flyttade henne och på de två terminer hon nu gått på den nya skolan har hon blomstrat, utvecklingen är enorm, hennes självförtroende har ökat, hon har vänner och hennes betyg går bara uppåt. Visst har vi fortfarande problem, stora sådana inom vissa områden men det är väldigt konstigt att det kan skilja sig så mkt mellan olika skolor i samma skoldistrikt. Kunde jag skulle jag även flytta Oliver till samma skola som henne men just nu fungerar det inte av olika anledningar så vi får kämpa på.

/J

Ja tro det eller ej, än en gång svek jag mig själv angående vikten. Förra årets viktresa var en succé för mig själv 117 kg till 78 kg! Jag har inte mått bättre än vad jag gjorde då, vältränad, lätt och alla hejade på mig som i sin tur stärkte självförtroendet.

Men... En ryggoperation, en höstdeppresion, en psykologutredning på varje barn och en nära väns personliga krasch gjorde att det gick utför igen. Egentligen skall jag väl skylla på min dåliga karaktär....

Det som förundrar mig lite är att jag höll vikten när jag tränade judo 3 ggr vecka, gymnade 3-4 ggr samma vecka samt red mina hästar, sprang och motionerade hundarna plus skippade kolhydraterna ska det va så jäkla svårt att hålla sig i trim?

Så först sa jag aldrig över 85 kg, sen 90 kg sen insåg jag att det gått åt helvete så nu gör jag samma sak igen. Hänger ut mig själv ordentligt för att sporra mig så får vi se vart det landar denna gång.

Är inte riktigt mogen att lägga ut min startvikt än men resan började den 5/8-2013 (tror att förra gången var det 9/9-2011) kan i och gör sig kolla det.

Min plan är att först detoxa från socker och det har jag hållt på med nu i en vecka och det går bra. Jag har inte riktigt kommit in i matvanorna än så just den biten är lite seg. Träningen består just nu i ridning men gym och boxning väntar för min del om en månad, vill komma igång lite först. Staffan (maken) kör på jämsides med mig och det ser ut som mina snören till tonåringar kommer vara med på gymmet.

Nu kör vi!

/J

Nu har Britta och Curt accepterat sin nya boplats. Första dagen var de väldigt spattiga och oroliga, sprang som gaseller bara man tittade på dem.

Det var skönt att komma ut igår morse och se att de bäddat ner sig i sitt lilla hus men man fick inte komma jättenärma innan de for iväg. På kvällen gick jag och barnen ner till hagen med smarriga nyinköpta äpplen. Vi delade dem i bitar och kastade små bitar närma grisarna, de smaskade i sig ena biten efter den andra och de blev tuffare och tuffare. Till slut vågade Curt komma fram och ta äpple ur handen på mig.

Idag tror jag att de kom ihåg att vi betydde snask, för de tog inte lång tid innan de började smyga runt fötterna på mig när jag gick in i hagen, Curt kom återigen fram och tog äpple ur handen.

Nu på kvällen när vi gick runt och nattade alla djuren så hade nöffnöff gått och lagt sig igen, denna gång låg de kvar när jag ochStaffan satte oss på huk vid deras hus. Efter ett litet tag vågade sig både Curt och Britta fram och äta ur våra händer - duktiga grisar!

/J

Nu har Britta och Curt accepterat sin nya boplats. Första dagen var de väldigt spattiga och oroliga, sprang som gaseller bara man tittade på dem.

Det var skönt att komma ut igår morse och se att de bäddat ner sig i sitt lilla hus men man fick inte komma jättenärma innan de for iväg. På kvällen gick jag och barnen ner till hagen med smarriga nyinköpta äpplen. Vi delade dem i bitar och kastade små bitar närma grisarna, de smaskade i sig ena biten efter den andra och de blev tuffare och tuffare. Till slut vågade Curt komma fram och ta äpple ur handen på mig.

Idag tror jag att de kom ihåg att vi betydde snask, för de tog inte lång tid innan de började smyga runt fötterna på mig när jag gick in i hagen, Curt kom återigen fram och tog äpple ur handen.

Nu på kvällen när vi gick runt och nattade alla djuren så hade nöffnöff gått och lagt sig igen, denna gång låg de kvar när jag ochStaffan satte oss på huk vid deras hus. Efter ett litet tag vågade sig både Curt och Britta fram och äta ur våra händer - duktiga grisar!

/J