Måste bara ägna ett litet inlägg åt denna lilla varelse som tagitt vår familj med storm. Akimbo,s James Cook, en 6 månader gammal Bolonka kille. Rasen heter egentligen, Russkaya Tsvetnaya Bolonka. Deát var bara av en slump han kom till oss, allt sedan vår Jack Russel tik Chanel gick bort för ett par år sedan har barnen, fràmörallt sonen tryckt på att vi skulle ha en liten hund till. Jag har hela tiden sagt nej för jag tycker att små hundar inte har varit något för oss och jag har heller inte vetat vilken ras som skulle passa oss. Jag ville ha någon som är ganska tuf men snäll, inte lika ettrig som en terrier men inte lika bräcklig som en chivva...

Av en slum vart vi genom en vän introducerade till Bolonkan, de var jättesöta de små knyttena men även de stora hundarna vả mkt trevliga men lite "tant hunds varning" tyckte jag nog att det vả ändå. Ett stort plus var att de inte skällde. Sonen var såld så jag tänkte ja varför inte, liten hund som liten hund det kan väl bara bli på ett sätt.

När han var stor nog att flytta hem till oss i november 2011, var han ca 15 cm lång och inte mycket högre men det bryđe inte denna kille speciellt mkt att vi hade tre stora Lapphundar hemma, de var ju mjuka att ligga på!!!

Ja James anpassade sig super till vår familj eller är det vi som anpassat oss till honom? Han får i princip göra vad som helst med de stora hundarna utan att de säger ifrån, han sover på min arm varje natt, så som sag kan man undra vem som bestämmer...

Han är så fulsöt våran lilla kille, lite roligt är att han inte är speciellt lik sina syskon  (Freja, James hel syster) eller mamma, han är mkt mer korthårig och snipig i utseendet men vad gör det.  

Akimbo,s James Cook 20110912 Hane Svart

Mor; Sally Color Vinny Vrch

Far; Shibumi,s Filimon

Russkaya Tsvetnaya Bolonka

Historik

Ryssland är rasens ursprungsland. 1951 började några hunduppfödare använda olika franska spaniels, vilka korsavlades med bl.a shih tzu och lhasa apso. Ambitionen var, att skapa en färgrik knähund. Man fick till slut fram en homogen rastyp 1964 och första rasstandarden skrevs då.

Användningsområde

Sällskapshund.

Hälsa

Antalet individer i Sverige är mycket få och man kan därför inte med säkerhet bedöma rasens hälsotillstånd.

Egenskaper / Mentalitet

Rasen har ett balanserat och vänligt temperament. De är utpräglat sociala, anpassar sig lätt i skiftande miljöer och läser lätt signaler från både två- och fyrbenta. Rasen är på många sätt ”lagom” och kan inte räknas till de raser som har hög intensitet och arbetsvilja.

Storlek och utseende

Den är en liten, kompakt hund, något längre än hög. Mankhöjd för både hanar och tikar är ca 26 cm. Då ordet bolonka betyder knähund är det lilla formatet att föredra. Vikten är 3-4 kg. På grund av sin robusta konstruktion är de ofta tyngre än vad de ser ut att vara. Den är en elegant, pälsrik hund, vilken förekommer i många färger. Små vita tecken på bröst och tassar accepteras. Viktigt är att färgen är stark och klar.

Pälsvård

Pälsen är lång, silkig, vågig (stora lockar är att föredra) och mycket riklig. Underullen är tjock. Den fäller inte men kräver regelbunden pälsvård.

Övrigt

Rasen är inte godkänd internationellt och i dagsläget (2011) finns ingen svensk rasstandard. Rasen är mycket ovanlig i Sverige.

De flesta av mina närmare vänner vet att jag är uppvuxen med min mormor och morfar sedan tio års ålder på grund av att min mamma gick bort i lungcancer då och min pappa inte kunde ta hand om mig av olika anledningar denna tid. Tiden innan mammas sjukdom, alltså mina första 7 år är ganska suddiga och förträngda men en del minnen finns. Min mamma vả ung när hon fick mig så när jag var i 5-7 års ålder var hon och hennes vänner i 20-25 års åldern. Min pappa fanns inte med i bilden så mycket och den man som fanns i våra liv var min morfar samt en vän till min mamma. Jag var hemskt förtjust i denna kille när jag var liten och han utstrålade för mig en trygghet, det skall tilläggas att denna kille vả som sagt i 20 års åldern då men för mig var han tryggheten själv. Jag vet att jag alltid var glad när han kom hem hem till oss men jag vågade inte visa det så det framstod nog inte så att jag verkade speciellt överlycklig över hans besök.

Under alla år som gått har jag lagt locket på om min uppväxt och förträngt det mestamen under de senaste åren har jag börjat titta lite bakåt. Mest för att kunna bearbeta saker och få värdiga avslut.

Under hela tiden har denna killes namn hängt kvar bak i minnet men jag har aldrig gjort något av det tills idag, jag sökte på Facebook och pling där fanns några namn som stämde men en bild fångade dỉekt min blick, det måste vara han. Jag tvekade ett tag men skickade sedan iväg ett kort meddelande och efter två timmar kom svaret, det var han och visst kom han ihåg både min mamma och mig!!! På något sätt var det bara så skönt att någon kom ihåg henne och vet vad vi gick igenom, jag vet inte vart jag vill komma med denna nygammla vänskap men det känns bara så bra. Vi chattade lite om ditten och datten, berättade vad vi gör idag mm mm.

Det som slog mig är att denna man är 48 år idag, alltså bara 13 år äldre än vad jag är, jag har barn som är dubbelt så gammla som hans son! Idag skulle vi kunna umgås som vilka vänner som helst men på den tiden var han den stora manliga förebilden som var så vuẽn och stabil, vist är det konstigt vad åldern har olika betydelse under olika delar av vårat liv. Jag är glad att jag funnit honom men jag vet inte vad det kommer leda till, men one step at the time...

BAD, ja det kan man väl kalla det hela, det ärju så att jag och maken har planerat en fest under en längre tid, anledningen är att jag fyllẻ 35 år om någon vecka. Detta är verkligen något jag sett fram emot och vi har varit så peppade. Lokal bokad, dj, underhållning av hög klass mm mm även bokade, visst skulle det komma kosta en del men det hade vi räknat med och det vả ok tills.... Våran jävla ekonomi havererade helt denna vecka! Det började med att våran panna för uppvärming har tagit semester/sagt upp sig och inte alls vill värma upp varken hus eller pensionat. Detta kom att visa sig att det var mycket mer allvarligt än vad vi räknat med och det kommer bli dyrt samtidigt så har försäkringskassan bestämt att jag inte skall få någon sjukpenning för de två veckor jag var sjuk i julas, Varför? Enligt dem har jag inte deklarerat på tre år och därför skall jag inte ha någon rätt till sjukpenning. Jag fattar verkligen inte, jag får hjälp av LRF konsult att deklarera på grund av att jag har företag och jag hả fått tillbaka pengar under de senaste 5 åren, hur kan det då vara möjligt att jag inte deklarerat?

På grund av allt detta trassel bestämde vi oss idag för det tråkiga beslutet att avboka och ställa in min fest. Detta på grund av ekonomins osäkra framtid för de kommande månaderna. Fast jag är jäkligt bitter och ledsen över det beslutet så måste man vara realist och se till familj och hem i första hand. Visst kundevi ha gjort något halvdant av det hela men det var inte det vi ville och jag vet att jag kommer bli besviken på mig själv i efterhand så därför ställer vi in helt och hållet och satsar på att komma igen i sommar.

Börjar väl som vanligt att det var ett tag sedan sist...

Har det hänt något då, ja faktiskt en hel del saker både roliga och mindre roliga men vi fokuerar på det bra till en början. Jag har gjort en nu fantastisk bekantskap i dubbel bemärkelse. Helgen 19-20 november var jag och min häst Snärtan anmäld till en grundkurs i beridet bågskytte i Rättvik hos Darlicarlian Horse
Adventure samt instruktören Jimmie Bergqvist.

Allt var super denna helg förutom vädret. Det var tufft väder att köra med transporten i ösregn och minus två grader. När jag kom till Rättvik/Övre Gärdsjö möttes jag av Ylwa Roos och Mats Woxmark. Det är konstigt att man ibland kan känna att visa människor kommer man att trivas med fast man bara har träffats i tio minuter. Jag fick ett supermottagande, Snärtan fick en stor fin spånad box.

Pga att jag hade lite brottom till hotellet för att få ut nyckeln så fick jag lov att åka ganska snabbt men det var inga problem för Mats och Ylwa.

Gick upp ganska tidigt på lördagen, ganska skönt att vara hemmifrån någon gång men jäklar vad svårt jag har att sova när inte andra hälften ligger bredvid. Åkte upp till stallet, de andra var inte riktigt klara med mỏgon bestyren så jag bestämde mig för att poa lite i stallet, ryktade snärtan och mockade ur åt alla hästarna. Efter lite pyssel och bekantande med varandra var vi redo för att börja lasta hästarna och köra ner dem till Rättviks ridklubb. Vädret var i allafall bättre på lördagen än fredagen. Väl nere så gick vi deltagare tillsammán med Jimmie vår instruktör till lektionssalen medan Mats tillsammans med några andra byggde små hagfållor åt våra hästar.

Jimmie började med en presentation av sig själv (Skriver inte ut så mkt personlig info pga att jag inte pratat med berörd person) och lite kort historia om bakgrunden till denna form av vapenhantering.

Konsten att hantera pil och båge från hästryggen har sina spår i många delar av världen och i alla fall har man utvecklat det för krig eller jakt. Även uppvisningsformer fanns, dock var detta mycket för att hålla sig i form och redo för krig, ungefär som tornerspelen i Europa höll riddarna på alerten. Slutligen är det alltså alla de olika stammarna i Asien som använt sig av pil och båge från häst. I denna världsdel fanns det så många kulturer och folkslag som genom flera tusen år har utvecklat olika tekniker och vapen, att man inte kan peka ut ett speciellt folkslag för det området. Detta för att teknikerna i detta område liknar varandra ganska mycket. För att nämna några stammar och folkslag; Skyter, Hunner, Mongoler, Avarer och Ungrare.

Alltså kan vi dela upp beridet bågskytte i områdena: Nordamerika, Asien, Eurasien, Japan och även små delar av Europa där det har förekommit, även om källorna är få, beridet bågskytte.

Sveriges beridna bågskyttar är bara ett 50-tal medlemmar. Själva sporten är ena  ung sport och den har funnits i ca 30 år med sitt säte i ungern. Turkiet, Polen och framför allt Korea ligger långt fram i det beridna bågskyttets alla dicipliner.

Säkerheten är viktig i denna sport som i många andra. Man måste tänka på att man hanterar ett levande djur, sig själv och ett vapen. Bra att veta är att pilbågar inte går under vapenlagen pga att det inte finns någon lagrad kraft i en båge. Man skall oxå komma ihåg att aldrig tom släppa en båge och aldrig skjuta i mörker. På jaktspetsar är det 18 års gräns.

Pilbåggarna består av tre delar 1) Handtag, 2) Lemmar & 3) Lemtoppar

Framsidan av bågen även kallad buken skall motstå kraft/tryck ryggsidan på bågen skall stå emot drag.

Vilken båge skall man välja? Man måste titta på draglängd, dragstyrka och på bågens kast. Draglängden som passar de flesta är 28-30 tum. Enkelt kan man såga att man mäter från knogen på den uttsträckta handen till bröstet. Dragstyrkan skall inte vara för stark men man skall komma ihåg att man tränar upp sig så endera hả man en lite tyngre båge i början eller så får man vara beredd på att byta efter en tid. Bra dragstyrka i början brukar ligga  mellan 30-35 pound. styrkan på bågen mäts vid 28 tum.

Starka bågar har mer genomslags kraft. Ju mer kraft dessto flackare bana får pilen. Alltså gör en svag båge att pilen dalar mer.

Pilar... Vilken pil skall man ha?

1. Träpilar, är billigt men de sämsta. Om man använder träpilar så är de av cederträ de bästa. Svårt att hålla nockarn i rätt storlek samt går de av ganska lätt.
2. Bambupil, bambu är ett starkt matrial mellan noderna. De gör tyvärr att det kan bli krokigt. Allt levande matrial kan krokna.
3. Aliminium, dessa är bra och beständiga pilar, bra pilar!
4. Carbon/kolfiber, dessa pilar är både superdyra och super straka. Onödigt att slänga ut så mkt pengar.
5. Glasfiber, Köp inte... Dessa kan splittras och göra illa både dig och hästen.

Kom ihåg att pilar är förbrukningsvaror......

Använd alltid tumring när du skjuter. gällande hästens utrustning spelar huvudlag ingen roll. det finns speciella sadlar men ta den som du känner dig bekväm i. Det som är viktigt är tyglarna på grund av att man släpper dem. Många rider med delade lite tjockare tyglar, Det viktigaste är att komma ihåg att inte knyta fast tyglarn i sadeln, gör det hellre i bältet så att ingen skadas i onödan.

Nu var det dags för en välbehövlig lunch men alla var taggade att kmma igång med skyttet så den blev inte speciellt lång. Vi tränade från marken först. Det absolut svåraste var att lära om till tumdrag på strängen. Jag har alltid användt trefinger drag så det var bara att försöka att lära om.

Det var så roligat att skjuta från marken, jag fattar inte att jag inte gör det oftare jag tycker ju att det är kanon. Kan ju i och för sig bero på att det inte finns någon tid kvar på veckorna. Vi tränade en hel del, Jimmie visade, uppmuntrade och rättade oss och sen... var det äntligen dags för hästarna!!!

De hade skött sig super ute i sina fållor. Sadel och träns på och lite framridning inne i ridhuset. Snärtan fick kolla lite på banan och på piltavlorna. Man kan säga att hon tog det hela med stor ro... Det som var mest spännande var speglarna på ridhus väggarna.

Vi började med att vänja hästarna vid ljudet av bågarna smt att vi hade dem med oss uppe på hästryggen. Snärtan tod det med stỏ ro även detta. Så fort hon fick chansen ställde hon sig att vila. Sedan började vi skjuta, först i skritt. Jäklar vilken energi kick det hela blev, gud va roligt. Allt gick bra och vi ökade tempot till galopp, en pil gick väl an men jäklar vad svårt det vả att försöka hinna få upp en pil till. Detta är något som vẻkligen behöver tränas på.

Vi fortsatte fram till klockan fyra när det var dags att sluta. Jimmie hade några bågar med sig som synd var fanns det ingen som pasade mig helt bra så jag gick lottlös därifrån denna gång. Men jag kan lova att det vả inte sista gången som jag sköt båge från hästryggen, detta vả bara början...

/J

och jag älskar min familj över allt annat....

Först ett utdrag av Björn Lidens artikel " Obehandlad vuxen-ADHD är en äktenskaplig katastrof "

"Vuxen-ADHD tilldrar sig alltmer uppmärksamhet och kunskapen om tillståndet ökar hela tiden. Det är angeläget att tillståndet indentifieras därför att medikamentell behandling kan hos merparten ge god hjälp, ännu bättre om den kombineras med KBT. Eftersom vuxen-ADHD är ett vanligt tillstånd – cirka 5 % av befolkningen drabbas – känner vi alla till tillståndet, har någon i omgivningen, bekantskapskretsen, arbetskamratern a, anhöriga eller i familjen som lider av tillståndet.

Internationella Wikipedia skriver: ”ADHD in adults can cause moderate to extreme difficulties in functioning at work, home or school. ADHD can also lead to loss of relationships”. Längre ned i texten star det ordagrant: “ADHD are more likely to suffer from depression and anxiety, be fired from jobs, and get divorced”. Flera forskargrupper har under åren tittat speciellt på ADHD-patienternas relationsstörningar.

Vid McGill-universitetet i Montreal tittade en forskargrupp på problemet och publicerade en rapport under titeln ”The psychosocial functioning of children and spouses of adults with ADHD”. Där konstaterar man att ”family and marital functions were impaired” i äktenskap där en av de vuxna led av ADHD. 2004 publicerades vid universitetet i Virginia en rapport under titeln ”The marital and family functioning of adults with ADHD and their spouses”.

Forskargruppen visade att undersökningen, som de gjort, kunde bekräfta att ADHD-personer hade störningar i sina relationer eller i sina äktenskap: “Adults with ADHD reported poorer overall marital adjustment and more family dysfunction. The ADHD adults’ perceptions of the health of their marriages and families were more negative than their spouses’ perceptions”. ADHD-patienterna hade alltså betydligt svårare att klara av tvåsamhetens villkor än man ser i normala familjer.

2006 publicerade en forskargrupp vid Massachusetts General Hospital i Boston en rapport med titeln ”Functional impairments in adults with self-reports of diagnosed ADHD: A controlled study of 1001 adults in the community”. I den undersökningen kunde man se att ADHD-personerna hade störningar på många fronter: “They were significantly more likely to have been divorced and were significantly less satisfied with their family lives”.

Detta betyder förstås att anhöriga till den ADHD-sjuke, make, maka och barn också drabbas av den oförmåga till normala sociala relationer som adhd-personen lider av och det är inte förvånande att skilsmässorisken för dessa personer är dubblerad. Det är i det sammanhanget viktigt att konstatera att det finns en stor och ärftlig komponent i ADHD-syndromet, en komponent som därmed är svårbehandlad.

Det är kolossalt viktigt för anhöriga till ADHD-drabbade att de blir riktigt och sakligt informerade, för att rätt förstå och realistiskt bedöma framtiden. Kommer barnen att få ADHD? Ja, risken finns! Skiljas eller inte?? Vuxna, som sent i livet får bekräftelse på att de lider av ADHD, upplever ofta en befrielse när de äntligen får en förklaring på att de livslångt känt sig annorlunda. Allt fler accepterar att barn med ADHD skall få behandlas med uppmärksamhets- och koncentrationsbefrämjande mediciner, det borde vara en självklarhet också för vuxna som lider av syndromet."

Vad vill jag nu säga med detta? Ja egentligen vet jag inte men på något sätt slår detta huvud på spiken när det gäller oss och jag vill säga HA till alla som inte trodde på oss!

Tre av fyra medlemmar har fått diagnosen ADHD och medicinerar och den fjärde medlemmen dras med sina egna problem så det har och är tufft. Detta kan inte försvara vårat beteende mot varandra och andra men det kan förklara en hel del.

/J

Det här är något jag har funderat på ett tag och jag hả även vridit och vänt på det hela. Inte för att det är något världsproblem men det skulle vẩ roligt att höra vad andra tycker. Få se om jag nu kan få fram det hela rätt så ni förstår vad jag är ute och fiskar efter...

Det de hela handlar om är om eller när man är bäst förälder... Det finns ju såklart inget som säger när man är redo att bli förälder och jag har alltid vidhållit att man inte är redo förrän man står där med den lille..

Det som fått mig att tänka på detta är att ibland när jag har olika barnträningar eller ibland besök.... så kan jag känna mig osäker på om jag verkligen klarar detta eller att jag har rätt om saker gällande barn. Vet inte riktigt hur jag skall få fram det jag är ute efter....

Jag får ta det rent hypotetiskt:

Är en tonårsmamma sämre än en en mamma som blir förälder på äldre dar? Många säger nog ja på den frågan men vad handlar det om egentligen, är det tillgångar, bostad, utbildning och livserfarenhet?

Om det är livserfarenhet det handlar om betyder det att en kvinna/man i 45 års ålder med barn i 3-5 års ålder ändå vet mer än mig om hur saker och ting ska vara än jag som är 35 år och har barn i tonåren?

Självklart så lär man sig saker medan livet har sin gälla gång men förälder blỉ man från den dagen miraklet ser dagens ljus. Nu måste ni förstå att man måste generalisera en del här det är så mycket som spelar in.

Men ni kanske fattar vad jag fiskar efter? Inlägget vart inte som jag hade tänky mig men men.....

/J

Igår lade jag ut en förfrågan på Fb och gruppen hästfolk i dalarna angående en ide jag fick häromdagen. Den går ut på att starta en permanent loppis/affär med begagnade häst/hund saker. Det finns oxå en tanke att jag sedan även skall sälja hund och kattfoder samt andra bra att ha prylar. Går allt bra kan man tänka sig en liten fika del oxå!

Själva affärsiden går ut på att man lämnar in sina begagnade saker till mig med ett satt pris och även fårman tala om, om det finns en viss prutmån på objektet. Jag säljer sedan objektet och får en viss % av pengarna från försäljningen. jag håller just nu på att göra efterforskningar om vilken % sats som är skälig. Sedan varje månad sker en utbetalningen till de som har fått sina saker sålda.

Till en början planerar jag att ha öppet två kväller i veckan, Vilka tider skulle passa bäst? Tänkt mellan 18:00-20:30, något i närheten i alla fall så de flesta hinner sluta jobbet och ta sig hit ut till Holvret. För jag tänker ha affären här på gården i huset närmast vägen. Det har en egen ingång och vid denna tid är det oftast ingen på ridbanan och då kan man använda den som parkering.

Just nu behöver jag nog en månad på mig att få allting klart. det behöver städas ur lite i lokalen samt måla om och inreda efter behov.

Är ganska uppspelt över att det hela fick sådan positiv respons så jag hoppas att det kommer att fungera...

Har ni ide:er eller någon annan fundering tveka inte att höra av er endera här på bloggen eller på min mail: holvretsgard@bredband.net

/J

När man får omvärdera sin etik och moral får man sig en verklig tankeställare...

Ofta har man ju ganska starka åsikter om det mesta och när det inte gäller så kan man tala om hur man hade reagerat i just den och den situationen men när man väl står där så kan det vara svårare att hålla på den linjen man hela tiden har spelat på.

Jaha vad är det här för blaj tänker ni... okej, det har nästan tagit mig två år att bestämma vad jag egentligen tycker och tänker och helt ärligt vet jag det inte riktigt änvad jag står.

Bakgrunden till dessa tankar är att min sons gudfar, mitt ex och en av Staffans bästa och närmaste vänner sitter nu i fängelse dömd för dråp med 8 år som straff. De yrkade på mord men det blev dråp. I vilket annat fall hade jag direkt sagt att den skyldige skulle sättas ut på gatan och stenats, men nu...

Ingen skillnad säger säkert många, och så även jag till en början. När jag fick reda på detta så svartnade allting och sorgen var outhärdlig både för våran vän men även för den drabbade personen och dess anhöriga och omgivning.

Är det rätt att stötta en människa som tagit en annan människas liv? Har man sonat sitt brott när man suttit av tiden? Är jag en sämre människa för att jag fortfarande träffar denna människa?

Frågorna är oändligt många och turerna kring detta ämne har varit ännu fler, vänner och bekanta har tyckt till och det är både positiva och negativa reaktioner. Vissa har jag inte vågat berätta för hur det står till men genom detta sätt har jag nu tagit ställning, jag kommer finnas kvar för honom!

Vi har pratat med barnen, de har fått veta att han bragt en människa om livet och att han får ta sitt straff, vi har också sagt att det är ingen brådska att bestämma sig hur de tycker eller tänker men det är viktigt att vara öppen i mina ögon.

Nu har vi skrivit brev till varandra ett tag om vardags saker, Staffan har varit till fängelset en gång och jag ska dit om en vecka tillsammans med honom. Efter det kan jag nog verkligen säga vad jag känner och tycker.

Ni som vet vem det handlar om vad tycker ni? Samt ni andra vad är er spontana reaktion? Ska man glämma allt som varit innan, bara lägga locket på och låtsas som om det som hänt aldrig existerat och gå vidare utan denna del i sitt liv. eller är det rätt att stå kvar? Om alla vänder honom ryggen hur ska han då klara sig? Inte för att jag känner mig som någon räddare i nöden men på något vis så känns det som om det är så här jag vill göra.

Nu har jag fått ur mig en del i allafall, tankarna fortsätter att snurra men jag är en bit på väg i allafall...

/J

Som jag skrev på Fb igår och det är väl där igenom de flesta läser min blogg kan jag tänka mig, är det sags att ta tag i vikten efter någr månaders slappande.

Jag har pendlat upp och ner några kilon men jag har lovat mig själv att inte gå över 85 kg nå mer. Nu har jag delmål att ta mig ner under 80 kg och sedan vidare mot 75 kg som är min målvikt. Det jag funderar på just nu är hur mycket hud och häng det kommer bli om jag verkligen lyckas gå ner. Det finns redan en del, mest på benen men även på höfter och rumpa. Magen har hängt med någorlunda men det märks att det kommer bli värre på alla ställen. Det käns som att man skulle kunna tappa 5 kg till på att bara bli av med överskottshuden och då skulle vikten närma sig 70 kg... Opps nu börjar jag drämma mig iväg men det är väl hoppet och drömmarna som håller en uppe och gör att man orkar fortsätta, eller?

Ok nu till verkligheten... mina mått är nu...

8/8-2011

83,6 kg

Byst                97,0 cm

Byst under       85,0 cm

Midja              80,0 cm

Mage              97,0 cm

Rumpa            117 cm

Hö ö arm        33,0 cm

Vä ö arm        32,0 cm

Hö knä över   44,5 cm

Vä knä över   44,5 cm

Hö knä          40,0 cm

Vä knä          39,0 cm  

Hö lår           72,0 cm

Vä lår           70,0 cm

Hö vad         42,5 cm

Vä vad         42,0 cm

Nästa mätning och vägning räknas att bli 15/8-2011, då jämnför jag resultatet med ursprungsresultatet för att se hur långt jag kommit.

/J